Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Philip Meadowe och ämnade resa öfver Falster och Laaland, samt hoppades finna Carl Gustaf ännu på Fyen eller åtminstone på Langeland; men redan på Seland, då de den 10 Februari kommit inemot Wordingborg, mötte dem ryktet, att svenska hären hunnit dit, och kort derefter träffade de dess förtrupper. Snart syntes också konungen sjelf, åkande i en släda och omgifven af 200 finska ryttare. Han steg ur slädan, helsade vänligt på den engelska ambassadören och yttrade sin förundran att finna honom der. »Ja», svarade denne, »nog är jag här, men – i sanning, hvad som hos mig väcker ännu större förundran är att här finna eders majestät!»
Ännu samma dag höll konungen å Wordingborgs slott med sina förtrogna en ganska märklig rådplägning, hvaröfver protokollet ännu finnes qvar. Frågan var huru man skulle begagna denna den svenska härens lyckliga öfvergång till Seland.
Första förslaget, som i synnerhet förfäktades af Ulfeldt, gick ut på att genast anfalla det illa befästade och oförberedda Köpenhamn, fördrifva dervarande regering, borttaga alla förråd samt sedermera med Sverige förena hela Norge och Danmark, åtminstone intill Stora Belt. Sten Bielke yttrade betänkligheter vid detta förslag och frågade, om konungen skulle kunna behålla så stora länder. »Det hoppas jag», inföll konungen lifligt, »med Guds hjelp. Jag vill samla mina krafter, kasta Norge öfver ända, och om 4,000 knektar finnas hemma, skall jag lätt bibehålla mig. England skall icke hindra, icke heller Holland» – detta dock under förutsättning att Köpenhamn genast gåfve sig; »men», invände konungen sjelf, »om vi ej kunna taga det – och under tiden innan det tages, hvad är att göra? Jag skulle kunna stänga all tillförsel och emellertid underhandla med dem. Men mina fiender äro för många». I sjelfva verket var också detta förslag mera lysande för tillfället än erbjudande någon säkerhet för framtiden. En så stor tillväxt i makt skulle otvifvelaktigt ännu mera öka de europeiska makternas afund och misstroende mot det eröfringslystna Sverige samt möjligen äfven mot detsamma väpna äfven dess dittills varande vänner. Carl Gustaf fann sig derföre böra frånträda detta förslag, åtminstone för tillfället.
Andra förslaget, som yrkades af Wrangel, åsyftade att taga hela Norge, hvarefter Skåne, Halland och Bleking snart af sig sjelfva skulle följa efter, hvaremot det icke var gifvet, att man, sedan dessa tillfallit Sverige, äfven skulle få Norge. Det ansågs likväl af större vigt att i främsta rummet försäkra sig om de södra landskapen, och man visste dessutom att England, hvars förbund konungen ifrigt eftersträfvade, ej ville medgifva, att Sverige ensamt skulle komma i besittning af de båda länder, från hvilka England då för tiden hemtade sin flottas behof af master, plankor, tjära, jern, koppar m. m. Denna plan, vid hvilken konungen sjelf också ej syntes hafva fäst någon vigt, förföll ock genast.
Tredje förslaget, som i synnerhet förordades af Sten Bielke, var att taga Skåne, Halland, Bleking, Bohus län och hvad mera, som kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
