Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmanat dem att manligt hålla ut; men ingen enighet kunde åstadkommas. Misstroende rådde mellan konungen och adeln så väl som mellan adeln och de ofrälse stånden. Somliga bland dessa knotade öfver embetsmännen och skylde olyckan på dessas försumlighet och oduglighet. Andra mente, att det omöjligen kunnat gå så illa, om icke adeln varit förrädisk mot landet. Andra åter ropade, att man borde slå ihjel alla de herrar, som styrkt till det olyckliga kriget. De glömde, att det just varit de ofrälse stånden, som jemte konungen visat mesta krigslystnad. En af de få, som icke förlorat modet, var general Trampe. I Köpenhamn funnos 2,000 ryttare, 800 man fotfolk och 1,000 matroser. Trampe erbjöd sig att med denna styrka göra ett utfall mot svenskarne, och under tiden kunde man beväpna och till stadens försvar ordna studenter, gesäller, borgare och bönder, till ett antal vida öfverstigande den svenska härens. Konung Fredrik gillade förslaget och ville sjelf deltaga i utfallet; men rådet afstyrkte alltsammans, såsom för mycket vådligt. Om utfallet misslyckades, såsom var att förutse mot så krigsvana trupper som svenskarne, skulle modlösheten och missnöjet inom staden blifva ännu större än förut, möjligen ett uppror utbryta, som gjorde det onda ännu värre, och med studenter, borgare och bönder, af hvilka de fleste aldrig förr haft vapen i hand, var intet motstånd tänkbart mot en här, som i krigsvana icke hade sin like. Slutet blef, att man måste söka fred, äfven med de svåraste uppoffringar.
Nya underhandlingar börjades således i byn Tosterup, nära svenska högqvarteret i Thorslunda Magle, en by halfannan mil från Köpenhamn. Underhandlarne voro desamme som i Wordingborg, men de svenske hade fått till biträde hofrådet Peter Julius Coijet och kanslisekreteraren Ehrensteen, som reste emellan Tosterup och svenska lägret för att meddela konungen fortgången af underhandlingarna och inhemta hans föreskrifter. Båda konungarne voro angelägne att påskynda fredens afslutande, Fredrik för att med det snaraste blifva qvitt den ständiga farhågan för en stormning af Köpenhamn, Carl Gustaf, emedan han visste, att man i Holland beslutat skicka 7,000 man till Danmarks hjelp och sända 25 örlogsskepp till sundet, om Köpenhamn och Kroneborg kunde hålla sig ännu i tre veckor. Under sådana förhållanden eftergåfvos å svenska sidan flera af fordringarna, lika som äfven danskarne å sin sida mer och mer gåfvo med sig, så att tvisten slutligen gälde endast Trondhiems och Bohus län, om hvilkas bibehållande åt Danmark konung Fredrik var så angelägen, att han erbjöd det förra såsom lifstidsförläning åt Corfitz Ulfeldt och det senare åt hans son, om det kunde räddas åt Danmark; men Ulfeldt lät sig ej öfvertalas. Slutligen måste konung Fredrik finna sig äfven i denna eftergift, men gaf dock sina ombud befallning att i det yttersta bestrida dessa båda läns afträdande och medgifva det först, derest hela underhandlingen i annat fall ginge om intet. Emellertid hade äfven Carl Gustaf slutligen funnit sig i att afstå från Trondhiem och befalt Ehrensteen att härom underrätta ombuden; dock skulle detta afstående ske först i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
