Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbund, som varit ingångna till den andras skada, samt framdeles ej ingå något sådant fördrag eller under någon förevändning bistå den ena den andras fiender; att 2,000 danske ryttare skulle till konung Carl Gustaf öfverlåtas; att den svenska hären skulle derefter utrymma Seland och, så snart alla afträdda fästningar blifvit öfverlemnade, det öfriga Danmark; att hertigen af Holstein skulle genom särskild underhandling erhålla af Danmark billig ersättning, samt att Corfitz Ulfeldt skulle återfå all sin fordom i Danmark innehafda egendom, så i löst som fast, jemte tillräcklig skadeersättning för lidna förluster, äfvensom med hustru och barn hafva tillåtelse att vistas hvar som helst i Danmark och der komma i oförminskadt åtnjutande af de rättigheter han förut innehaft.
Denna fred var den fördelaktigaste Sverige någonsin ingått. Den gaf det sina naturliga gränser och tillika en anvisning till ny riktning åt dess statskonst – en skandinavisk i stället för en europeisk. Det hade förvärfvat stora besittningar på andra sidan Östersjön, medan en betydlig del af dess eget område ännu var stängd från detta haf. Nu omgafs det egentliga Sverige på alla sidor af hafvet, utom i vester, der fjellryggen bildade dess naturliga gräns mot en del af Norge, och blefve detta lands nordliga del väl införlifvad med Sverige, så var det ganska sannolikt, att det öfriga snart nog skulle komma efter. Ditåt, snarare än till nya landvinningar i Polen eller Tyskland, borde således Sveriges statskonst för framtiden blifva riktad, och den äfventyrliga politik, som kastat Sverige in i de stora europeiska krigen, borde således vika för en tryggare och för framtiden mera fruktbärande, som afsåg afrundandet af dess område, med hafvet till gräns öfver allt, der en sådan gräns kunde vinnas. Hade denna nya riktning blifvit tidigare insedd och följd, så skulle Sverige sannolikt vida längre hafva bibehållit den ställning, naturen tyckes anvisat det, att vara en nordisk stormakt.
Så snart freden var afslutad, afstannade öfver allt de krigiska rörelserna. Svenskarne voro då på väg att från två sidor infalla i Norge. Medan Douglas skulle bryta in dit från Vermland, hade Gustaf Otto Stenbock den 10 Januari vid Trennefors förenat sig med sin bror, rikstygmästaren Erik Stenbock, och tågade den 15 Januari in i Bohus län. Fienden, som stod vid Qvistrum, drog sig undan först mot Fredrikshall och sedan djupare in i Norge. Svenskarne intogo Uddevalla och ämnade fortsätta tåget till Christiania för att uppsöka den undanvikande fiendtliga hären, då underrättelse anlände om den ingångna freden.
Men denna gjorde icke blott slut på krigsrörelserna mellan de makter, som ingått densamma, utan verkade äfven ett stillestånd i de öfriga makternas företag emot Sverige. Vid underrättelse om freden mellan Sverige och Danmark utsläppte ryske czaren de svenska sändebuden, hvilka han länge hållit fångne, samt började underhandla om stillestånd. Kejsaren återkallade sina trupper, som voro i marsch mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
