Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ungefär detsamma svarade borgmästaren i Stockholm, Peder Prytz, å borgareståndets vägnar. Dock företogs på konungens befallning ännu en öfverläggning rörande detta ämne, vid hvilken riksråden Christer Bonde och Schering Rosenhane utsågos att utförligen framlägga skälen, den förre mot och den senare för kriget mot Österrike. Christer Bonde åberopade förnämligast krigets bördor och behofvet af konungens närvaro i riket; Rosenhane deremot dels krigets rättvisa, då Österrike brutit freden och förtryckte de evangeliska trosbekännarne, dels de för handen varande omständigheterna, då Österrike hade en ung och oerfaren regent, som ännu icke var vald till kejsare, och kongl. maj:t vore en tapper herre, som hade sin här på benen och redan på andra sidan Östersjön, dels och slutligen nödvändighetens tvång, då rikets säkerhet ej kunde på annat sätt beredas. Ständerna tillstyrkte, att hären skulle föras in i Brandenburg, men att man tillika borde underhandla om fred med kejsaren och om förbund med flera af de tyska ständerna, i hvilket hänseende konungen ock sände grefve Nils Brahe till Frankfurt att såsom utomordentligt sändebud biträda Björnklou.
Medan dessa beslut fattades i Göteborg, hade i Köpenhamn underhandlingarna fortgått angående förbundet mellan Sverige och Danmark. Detta förbund hade först från Danmarks sida blifvit föreslaget och Carl Gustaf hade genast visat sig benägen derför; men det var nu åter från Danmarks sida, som man begynte visa betänkligheter deremot. I sjelfva verket innebar också detta förbund ett fullständigt frånträdande af den statskonst, Danmark nu i så lång tid följt, att mot Sverige söka förbund med andra makter, synnerligast Holland. I roskildska freden hade både Sverige och Danmark förbundit sig att »upphäfva och förkasta alla förbindelser med andra stater, vare sig hvilka som helst, som voro ingångna till den andras skada och förfång, samt att i framtiden icke ingå i något förbund mot hvarandra eller på något sätt eller under någon förevändning bistå hvarandras fiender». I detta fredsfördrag hade således Danmark redan förpliktat sig att frånträda det med Holland ingångna förbundet, som just var riktadt mot Sverige. Också försummade icke den holländske residenten i Köpenhamn, Sveriges oförsonlige fiende, Conrad van Beuningen, att, så snart underhandlingarna om ett närmare förbund mellan Sverige och Danmark tagit sin början, till de församlade underhandlarne ingifva en skrift, i hvilken han, under åberopande af det två år förut mellan Holland och Danmark ingångna förbundet, begärde att tid efter annan få sig meddeladt hvad under öfverlaggningarna kunde förefalla, samt uttryckligen förbehöll sig att i bestämmelserna rörande ömsesidigt bistånd mot hvarandras fiender och rörande främmande flottors utestängande från Östersjön ingenting måtte inflyta, som lände till de förenta Nederländernas nackdel. Då emellertid det nyss anförda vilkoret i roskildska fredsfördraget, så väl som dem derefter gjorda framställningen om alla främmande flottors utestängande från Östersjön, från Sveriges sida just var riktadt mot Holland, så måste hela det nu ifrågasatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
