Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kunde en sådan förlikning ej tillvägabringas, så vore bäst föra krig mot Österrike. Med Bonde instämde Gabriel Oxenstierna, Arvid Forbus, Vilhelm Taube, Per Ribbing, Axel Sparre och Erik Fleming. Carl Mörner var deremot af den åsigt, att det nog vore möjligt komma i godt förstånd både med Österrike och Brandenburg. »Preussen är besvärligt att behålla», tillade han, »och oss är intet land i Europa så högnödigt att vinna som att åtnjuta kongl. maj:ts närvaro i riket, för att redressera och hjelpa de nödstälde till rätta». Af samma tanke var ock i det närmaste Gustaf Bonde.
I öfverensstämmelse med de flesta riksrådens mening beslöt konungen, att i fall ingen fred kunde tillvägabringas med Österrike och Brandenburg, skulle man föra hären till kurfurstens land och »handla efter krigsreson», men för att tydligt ådagalägga sin benägenhet till fred ville konungen först genom sina sändebud erbjuda båda dessa makter förlikning på westfaliska fredens vilkor och således icke fordra någon upprättelse, endast de ville förbinda sig att icke vidare oroa konungen. Målet var således nu Polens besegrande: Österike och Brandenburg voro fiender endast så vida de ville hindra detta måls vinnande.
Schering Rosenhane uppsatte i enlighet härmed rådets betänkande om sättet att föra kriget, hvilket gick ut derpå, att hären borde tåga in i Mark Brandenburg och sedermera gå till Schlesien för att hota Polen och tillika vara färdig att inrycka i Österrikes arfländer, i händelse fred med denna makt ej kunde erhållas. Då dessa österrikiska länder voro utarmade och missnöjda samt konungen kunde föra i fält den bästa här någon makt den tiden egde, hade man all utsigt att på detta sätt kunna tilltvinga sig fred åt detta håll.
Den 8 April öfverlades rörande dessa ämnen med ständerna, som under tiden hunnit samla sig. Adeln hade infunnit sig nästan lika talrikt som vid allmän riksdag, och landshöfdingen Gustaf Posse var landtmarskalk. Konungen framlade för ständerna i ett tal, som varade två fulla timmar, hela ställningen till utrikes makter. Ännu voro fästningarna i Lifland behållna och Preussen utan fara. Österrike hade företagit sig att vilja förfoga öfver Sveriges besittningar samt hade erbjudit Bremen åt Danmark, Pomern åt Brandenburg, Lifland åt Polen. »Konungen kunde väl råkat i samma krig som tillförene i Tyskland, men hade nu icke samma vänner som då».
Derefter öfverlade ständerna sig emellan om det svar, som borde afgifvas. De båda ofrälse stånden visade föga benägenhet för ett krig mot Österrike. Presteståndet beslöt den 15 April att afstyrka ett sådant krig, och vid en öfverläggning med borgareståndet följande dagen kommo båda stånden till samma beslut. Emellertid, då ständerna den 21 April afgåfvo sitt svar å konungens framställning, biföll landtmarskalken densamma, och presteståndets ordförande, biskopen i Linköping Samuel Enander, yttrade att »presterskapet väl skulle gerna önska kongl. maj:t måtte få fred och blifva hemma i landet; men, der freden ej stode att vinna, att man då måtte styra våld med våld».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
