Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guineakusten samt bemäktigade sig den svenska skansen Cabo Corso, jemte kompaniets alla dervarande tillhörigheter, äfvensom ett i hamnen liggande fartyg. Efter denna våldsbragd seglade han med rikt byte till Europa och kom i Juni månad till Glückstadt, hvarifrån han med största delen af sitt rof flydde till Holland. Då enligt en punkt i roskildska fredsfördraget alla pris, som ej före afslutandet af fördraget i Tosterup voro bragta i en hamn, tillhörig den makt, under hvilken pristagaren lydde, skulle återställas åt egaren i samma skick, som när de togos, fordrade Carl Gustaf af danska kronan fästningens och det tagna fartygets återlämnande samt ersättning för all den förlust det afrikanska kompaniet genom den danska kaparens förvållande lidit.
Stridigheterna rörande ön Hven voro för öfrigt ännu ej bilagda, men den vigtigaste tvistepunkten var
dock ännu alltid frågan om Östersjöns stängande för främmande flottor. I denna punkt kunde konung
Fredrik ej gifva efter utan att bryta med Holland, hvarigenom han i sjelfva verket gjorde sig beroende af Sverige. Å andra sidan åter var denna punkt af synnerlig vigt för Carl Gustaf, emedan Danzigs eröfring och Preussens besittning väsentligen berodde af möjligheten att kunna utestänga hvarje holländsk flotta från Östersjön. I det danska motförslaget till fördragsbihanget var också denna punkt utelemnad. I afseende å ön Hven ville danskarne väl medgifva dess afträdande, men icke såsom en tillhörighet till Skåne, och ordalydelsen i det danska motförslaget tycktes gifva en antydning, att detta afträdande blifvit mot rätt och billighet Danmark aftvingadt. I fråga om Romsdalen yttrade de danska ombuden, att de voro öfvertygade, det Peder Wibe handlade mot sin
konungs befallning, och i afseende å Bremervördes utrymmande försäkrade de, att befallning derom afgått till Eggerich. Någon ersättning för Carloffs tilltag ville de ej vidkännas.
Nu synes Carl Gustaf hafva förlorat tålamodet och tanken på ett förnyadt anfall mot Danmark hafva på allvar hos honom uppstått. I de bref, han den 15 och 16 Juni aflåtit från Flensburg till sina ombud, yrkade han ett bestämdt svar från danskarnes sida och hotade vidtaga andra åtgärder, om han blefve längre uppehållen. Han synes likväl hafva befarat, att dessa hotelser ej skulle verka tillräckligt och befalte derför den 17 Juni, sedan han fått underrättelse om Carloffs rymning, att underhandlarne ej skulle underskrifva fördragsbihanget förr, än närmare befallningar från konungen ingått.
Vid denna tid fick konungen likväl en ny anledning att påskynda fördragets afslutande med Danmark för att hafva fria händer på annat håll. Staden Magdeburg, som hårdt ansattes af kurfursten i Brandenburg, hvilken ville beröfva staden sin riksfrihet, begärde hjelp af Sverige, och den 21 Juni fingo trupperna i Jutland befallning att hålla sig marschfärdiga. I Jutland lågo då 5 regementen, på Fyen 10, de öfriga i Holstein. De danske underhandlarne tycktes nu blifva mera eftergifvande, och den 28 Juni synes konungen i anledning deraf återkommit från afsigten att anfalla Danmark. Han gaf nu sjelf efter i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
