Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kriget mot Danmark 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 7 Augusti anlände flottan till Korsör och den 8 var landstigningen fulländad. Samma dag, det var en söndag, kom, midt under gudstjensten, första underrättelsen om denna landstigning till Köpenhamn. Här rådde nu den största villervalla och förskräckelse. Fästningsverken voro i det uslaste skick. På flera ställen kunde man rida öfver vallen, bröstvärnet var knappt alnshögt och de vidlyftiga utanverken förfallna. I staden funnos ock endast 400 man krigsfolk. Hade Carl Gustafs första plan att landstiga vid dervarande hamn blifvit följd, så hade den efter all anledning lyckats. Men den 8 stod svenska hären ännu i Korsör, den 9 i Slagelse och den 10 i Ringsted. För att förvilla danskarne och afhålla dem från motstånd lät Carl Gustaf utsprida, att svenskarne icke kommit i någon fiendtlig afsigt, utan endast för att hjelpa konung Fredrik mot hans upproriska adel. Clas Tott, som skickades förut med rytteriet, lyckades i byarna öfverrumpla flera hundra i dansk sold varande ryttare, af hvilka de fleste gingo i svensk tjenst. Först den 11 Augusti kom Carl Gustaf i närheten af Köpenhamn.
Der hade under tiden en helt annan anda blifvit rådande, än som röjt sig vid första underrättelsen om det så oväntade anfallet. Man hade rådt konung Fredrik att fly till Norge, men han vägrade, sägande, att »han ville dö såsom fogeln i sitt näste» och ej i farans stund öfvergifva de sina. Samma tänkesätt yttrade ock hans drottning och flere bland Danmarks stormän. Utan att förlora ett ögonblick vidtogos de åtgärder, som af omständigheterna påkallades. För att, om möjligt, vinna fred och förlikning sändes riksråden Christen Skeel och Mogens Hoeg till Carl Gustaf, men tillika inkallades alla i stadens granskap varande trupper, så att besättningen genast ökades till 1,200 man. Det beslöts, att man skulle gå man ur huset för att arbeta på vallarnes iståndsättande, och att förstäderna skulle brännas, i fall förlikning vägrades. Genast sändes ock riksrådet Ove Juel till Berlin för att begära kurfurstens understöd. Conrad van Beuningen uppmanade till tappert och ihärdigt motstånd, försäkrade, att en holländsk flotta skulle snart komma Danmark till hjelp, samt reste sjelf redan samma dag till Amsterdam för att påskynda denna flottas utrustande.
Följande dagen, den 9 Augusti, uppkallades borgerskapet på slottet. Då stadens äldste borgmästare Hans Nansen här frågade de församlade borgare, hvad man skulle svara på konungens uppmaning till dem att väpna sig, ropade en garfvare, att det vore synd och skam, om man öfvergåfve konungen och staden endast för svenskarnes hotelser och utan att hafva sett fienden i ögonen. Hade man först försökt en hård dust och blifvit tvingad att gifva sig, vore man ursäktad, men eljest icke. Dessa hurtiga ord slogo an på de öfrige närvarande, som ropade om hvarandra, att de ville försvara sig så länge de kunde; när de ej längre kunde det, vore det tids nog att bedja om nåd. Några ögonblick derefter inträdde konungen, åtföljd af rådet. Han var så upprörd, att han ej sjelf förmådde uppläsa sitt tal, utan det skedde af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
