Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kriget mot Danmark 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få öppnas; men konungen svarade med ett upprepande af sina klagopunkter och visade dem slutligen till de svenska riksråden. De ville dock hellre underhandla med konungen sjelf, och han frågade dem då, om de för sina egna personer ville söka hans beskydd; men de svarade, att de ej tänkte på sitt enskilda väl, utan endast att kriget måtte förekommas. »Derom hafven I redan fått besked», genmälde Carl Gustaf, och detta blef äfven hans slutliga svar. »Välan», sade då den ene bland de afsände, »i himlen finnes det en rättvis Gud, och i hans hand anbefalle vi oss och vårt fädernesland.»
Sedan de återkommit i sina rum, inträdde till dem riksrådet Schlippenbach och riksmarskalken Gabriel Oxenstierna, åt hvilken konungen uppdragit att föra den underhandling, som kunde ifrågakomma. Någon sådan förekom dock icke. Schlippenbach förehöll danskarne, att deras orättvisa anfall tvungit Carl Gustaf att öfvergifva sina i Polen vunna fördelar och bryta det löfte han gifvit Rakoczy. Danskarne hade således på sitt samvete de 30,000 fallne siebenbürgarne så väl som allt det blod, som blifvit utgjutet i Lifland, Estland och Finland, emedan det varit från Danmark, som czaren blifvit lockad till krig mot Sverige. Nu hade danskarne sammangaddat sig med Sveriges fiender och förhalat underhandlingarna, så att svenskarne gått miste om bästa årstiden att föra sina vapen annorstädes. »Dock», tillade han, »vi skola lätt öfvertyga verlden om rättvisan af detta vårt anfall, sedan vi först eröfrat hela edert rike, hvilket jag hoppas snart skall vara gjordt. I kunnen klarligen se eder undergång för ögonen. Gud är den, som välden tager och gifver, och nu är Danmarks sista tid kommen. Jag råder eder att med undergifvenhet söka segrarens nåd och beskydd, ty det vore skada, om en stad sådan som Köpenhamn blefve förstörd. Det kan ju också göra eder alldeles detsamma, om eder konung heter Fredrik eller Carl Gustaf, endast I rädden eder sjelfva från förderfvet.» Efter sådana yttranden och sedan de danska sändebuden öfvertygat sig, att någon fredlig uppgörelse ej kunde tillvägabringas, återvände de till Köpenhamn under natten mellan den 10 och 11.
Härmed var ock all utsigt förbi att i godo bilägga de tvistepunkter, som fördröjt underhandlingarna i Köpenhamn. Carl Gustaf hade haft fulla skäl att beklaga sig öfver de tidsödande betänkligheter, som dervid mött från danskarnes sida; men der lider intet tvifvel, att han nu kunnat tilltvinga sig danska regeringens bifall till allt hvad han då yrkade. Numera nöjde han sig dock ej härmed, utan Danmark skulle bringas helt och hållet under svensk lydnad. Likasom han i början af polska kriget kunnat tilltvinga sig de besittningar, för hvilkas skull han börjat kriget, men försakade denna säkra vinst för att vinna Polens krona, så försakade han också nu, för att vinna Danmarks, den väsentliga fördelen att i förbund med detta rike kunna stänga Östersjön, för hvilket förbundsvilkors uppfyllande han nu kunnat betinga sig hvilken säkerhet som helst. Hans förmätenhet att försaka det säkra myckna för att eftersträfva det osäkra allt blef äfven denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
