Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kriget mot Danmark 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp till Helsingör, förenade sig längre ned i sundet med holländska flottan, hvarefter dessa förenade flottor voro den svenska så öfverlägsna, att denna måste draga sig undan till Landskrona hamn, der den blokerades af de fiendtliga. Vigtigaste följden var likväl Köpenhamns räddning. Den holländska flottan, med sina hjelptrupper och sin rika laddning af lifsmedel, hade der blifvit med outsägligt jubel mottagen, och på stadens uthungrande var numera icke att tänka, då den härefter hade fri tillförsel sjöledes. Belägringen måste upphäfvas, men, innan det skedde, erbjöd Carl Gustaf den nu till antalet öfverlägsna fienden en strid på öppna fältet. Tre dagar å rad uppstälde han sina trupper vid Vallby backe, men fienden fann ej rådligt att antaga denna utmaning. Derefter drog han sig till Bröndshöi, halfannan mil från Köpenhamn, med ett läge skyddadt af omgifvande träsk och valdt med särskildt afseende å lättheten att derifrån oroa Köpenhamns landtillförsel. Här anlades ett väl befästadt läger, som småningom antog utseendet af en stad, med ordentliga gator, samt efter konungen kallades Carlstad, och der bibehöllo sig svenskarne ännu i två års tid.
Några dagar efter det svenska flottan sökt skydd i Landskrona hamn sände fienden några gamla skepp att sänkas i farvattnen derinvid för att kunna instänga flottan, åtföljda af flera brännare, för att sätta den i brand; men kapten Bergenstjerna, som beordrades att med flottans småfartyg söka hindra detta företag, lyckades drifva de fiendtliga fartygen så långt tillbaka, att försänkningen skedde der vattnet var allt för djupt, att den kunde göra någon skada, och lika litet lyckades försöket att antända de svenska skeppen. Vid detta tillfälle var Carl Gustaf åter utsatt för ett af dessa farliga äfventyr, hvari hans djerfhet så ofta försatte honom. Han hade gått ut i en slup för att sjelf taga i ögonsigte den fiendtliga flottans ställning. En tjock dimma låg öfver vattnet, och konungen hade kommit de fiendtliga fartygen så nära, att man hörde folkets röster ombord derå, då i ett ögonblick solen bröt igenom och dimman skingrades. Slupen måste då hastigt vända om och med starkaste rodd skynda till Landskrona, men fienden skickade en mängd kulor efter den, hvilka kommo så nära, att både konungen och alla andre ombord derå blefvo genomvåta af stänkningen från de i vattnet nedfallande eller mot detsamma studsande kulorna. Carl Gustaf lät emellertid detta ingenting bekomma sig, utan sade leende till Terlon, som var med i slupen, att det skulle blifva en egen historisk märkvärdighet, om en fransk ambassadör blefve skjuten vid sidan af en svensk konung. Terlon svarade, att det skulle vara ännu märkvärdigare, om samma kula skulle träffa både konungen och ambassadören, och att, ehuru det för denne visserligen vore mycket ärofullt att sluta sina dagar på samma gång som en så stor monark, hoppades han likväl att detta icke måtte inträffa, emedan han väl visste huru nödvändig konungen var för sina stater, och Terlon hade också för egen del ännu föga håg för ett så snart slut på sitt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
