Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sundet och i alla svenska hamnar samma friheter som inhemska fartyg, samt att Öresund skulle stängas för alla Englands fiender. Carl Gustaf, som i allmänhet ogerna beviljade ökade handelsfriheter åt främmande nationer och för Östersjöns stängande icke ville göra sig beroende af England, föreslog i stället att till England öfverlemna de holsteinska städerna Glückstadt och Krempe vid Elbe-flodens utlopp, samt att lemna Island och tullen i Bergen, jemte Danmarks rättigheter öfver Orkadiska öarna, såsom säkerhet för ett större penningelån. I ett hemligt förslag, öfversändt till svenska residenten i London, Johan Fredrik von Friesendorff, erbjöd konungen att till England afträda Bremen, om protektorn ville hjelpa honom att eröfra Norge, och om danska riket helt och hållet upplöstes, samt Sverige erhölle Seland och de öfriga öarna, ville han lemna England hela Jutland och tullfrihet i sundet. Deremot ville han icke medgifva hvad den engelske underhandlaren lät förstå skulle vara för England önskvärdast – besittningen af Kroneborg. Underhandlingarna med England blefvo emellertid fortsatta, och i allmänhet visade sig Richard Cromwell vänligt sinnad mot Sverige; men han förblef icke länge innehafvare af makten. Den 7 Maj nödgades han afsäga sig protektoratet, och inom parlamentet, som derefter var regerande, blef Hollands inflytande öfvervägande.
Redan före Richard Cromwells afgång hade i London underhandlingar begynt mellan England och Frankrike om tillvägabringande af fred mellan de nordiska makterna. Båda rikena voro öfverens derom, att Sverige icke borde få tillvälla sig hela Danmark och ensam beherska inloppen till Östersjön; men å andra sidan borde Sverige icke heller förlora hvad det genom roskildska freden vunnit, utan förblifva ett märktigt rike, som genom förlikning med Danmark skulle vinna frihet att vända sig mot Englands och Frankrikes gemensamma fiende, Österrike. Holland var visserligen mera än dessa båda makter vänligt stämdt mot Danmark, men önskade fred, lika som de, och visade sig villigt att med dem ingå i gemensamma underhandlingar härom samt lyckades äfven att draga dessa underhandlingar till den nederländska republikens hufvudstad Haag. Under desammas fortgång visade sig alltid England mest och Holland minst benäget för Sverige. Frankrike medlade mellan båda. Sålunda, ehuru Holland icke var ohågadt att understödja Danmarks påståenden, att Brömsebro-freden skulle läggas till grund för det nya fredsfördraget, förenade sig dock England och Frankrike om att stanna vid de roskildska fredsvilkoren, och äfven inom Holland voro många af den åsigt, att Öresunds båda stränder borde tillhöra olika makter, så att det icke komme att bero af en enda makt att stänga Östersjön. I öfverensstämmelse med dessa åsigter afslöts den 11 Maj 1659, oaktadt både de svenska och de danska sändebudens motstånd, den så kallade concerten i Haag, enligt hvilken Frankrike, England och de förenade Nederländerna förbundo sig att söka tillvägabringa fred i Norden enligt de vilkor, som i roskildska freden voro bestämda, dock med uteslutandet af det om främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
