Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottors utestängande från Östersjön. Den af de båda krigande makterna, som icke antog dessa vilkor, skulle man undandraga all hjelp, och under tre veckor derefter skulle hvarken den engelska flottan i sundet bistå någon af de stridande, eller en ny holländsk flotta, som var under utrustning att afgå till de nordiska farvattnen, gå in i sundet för att förena sig med Opdam, ej heller Köpenhamn undsättas, eller de mot Sverige förbundna makternas krigsfolk öfverföras till danska öarna.
Strax efter denna öfverenskommelses afslutande utlopp en stor holländsk flotta under amiral Michael Ruyters befäl, medförande 4,000 man landstigningstrupper och tillika fyra sändebud, af hvilka två skulle till den svenska och två till den danska konungen framföra de tre makternas fredsförslag.
Båda de krigförande konungarne vägrade ingå på detta förslag. Carl Gustaf ville icke afstå från de eröfringar han gjort sedan roskildska freden och fordrade, att de till honom skulle afträdas eller ock Norge lemnas honom i ersättning, samt att han i alla händelser skulle behålla Kroneborg. Konung Fredrik åter yrkade att återfå hvad han i roskildska freden förlorat och klagade bittert öfver holländarnes förfarande. »Om», skref han till Haag, »Holland, som inlockat mig i kriget, nu öfvergifver mig och till och med vill påtvinga mig fredsvilkor, då skall jag, såsom fordom konung David, jemte mitt folk ödmjuka mig inför Herran och sedan i hans namn gå ensam mot den svenske Goliath, kämpa och må hända falla, men dock alltid med äran».
Carl Gustaf hade emellertid begagnat den engelska flottans närvaro i sundet för att sätta sig i besittning äfven af de mindre danska öarna. Redan den 19 Mars hade Wrangel med 3 rytteri-regementen och 600 man fotfolk från Nyborg på Fyen gått öfver till Langeland och intagit denna ö, efter ett häftigt motstånd af 300 soldater och 1,000 väpnade bönder, som utgjorde öns försvar. Derefter seglade han till ön Als, der han med storm intog Nordborg, men förgäfves sökte återtaga det under föregående året förlorade Sönderborg. Sedermera lät konungen vid Wordingborg på Seland samla 3 regementen fotfolk och 9 rytteriregementen, hvilka under riksamiralen Wrangels befäl på 4 örlogsskepp öfvergingo till Falster den 26 April och intogo denna ö, hvarifrån de derefter besatte Laaland, der det befästade Nakskow likväl först efter tre månaders modigt försvar gaf sig den 16 Juli. Från Falster öfvergick pfaltzgrefven af Sulzbach den 9 Maj till Möen med 2,000 man och bemäktigade sig denna ö.
Samtidigt med dessa anfall mot de smärre danska öarna hade båda de krigförande makternas flottor äfven varit i verksamhet. Danske vice amiralen Heldt hade mot slutet af Mars, så snart sjön blifvit isfri, utlupit från Köpenhamn med 16 krigsskepp. Mellan Langeland och Laaland anträffade han den 30 Mars 6 svenska örlogsskepp, af hvilka ett, Svanen, om 50 kanoner, blef taget och de öfriga måste taga till flykten. Så snart Carl Gustaf fick kunskap härom, befalte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
