Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den 29 Oktober ett försök att landstiga på Fyen vid Nyborg, men hvilket hindrades af en uppväxande storm. Följande dagen verkstäldes dock landstigningen vid Kiertemünde, äfven å Fyens östkust, men något längre norrut. Pfaltzgrefven af Sulzbach sände då genast trupper från Middelfart till Kiertemünde, hvilka dock der blefvo tillbakaslagna, och gick med sin hufvudstyrka till Odense. Men under tiden sammandrog fältmarskalken Eberstein 5,000 danskar, polackar, österrikare och brandenburgare gent emot Middelfart och, då nu blott en ringa svensk styrka stod qvar vid Middelfart, verkstälde han lyckligen öfvergången till Fyen den 2–4 November. Pfaltzgrefven, som försummat tillfället att anfalla och öfverväldiga den vid Kiertemünde landsatta styrkan, kom nu i stor villrådighet mot hvilkendera fienden han skulle vända sig; men som han ej kände de landstigna truppernas styrka och befarande att blifva afskuren från Nyborg, drog han sig dit och sökte skydd inom dervarande förskansade läger. Följden blef att Schack den 8 November besatte öns hufvudstad Odense, dit äfven Eberstein anlände den 11 November.
Emellertid hade konungen, så snart han fått kännedom om holländska flottans ankomst till Stora Belt, insett att en landstigning på Fyen åter var i fråga, hvarföre han skyndade till Korsör, hvarifrån han ville sjelf gå öfver till Fyen med förstärkning, men den holländska flottan hindrade så väl honom att komma dit som de svenska trupperna att komma derifrån. Han hoppades likväl, att dessa skulle kunna hålla sig i Nyborg, till dess vinterns infallande tvingade holländarne att segla hem. Fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock blef derföre öfversänd till Fyen med befallning att inskaffa lifsmedel i Nyborg och taga befälet i stället för pfaltzgrefven, med hvars tillgöranden konungen var mycket missnöjd.
Stenbock kom lyckligen öfver till Fyen, med några hundra man, och fann der den svenska hären förskansad på en smal landtunga, som från Nyborg sträcker sig långt ut i Stora Belt. Hela svenska styrkan utgjorde något öfver 5,000 man, för det mesta värfvade regementen, men gamla kärntrupper, pröfvade under polska och rätt många deribland äfven under tyska kriget. Den 14 November anryckte fienden, 9,000 man stark, Schack med danskarne på högra flygeln, Eberstein med brandenburgare, österrikare och polackar på den venstra, holländarne i midten. Å svenska sidan anfördes högra flygeln utaf pfaltzgrefven af Sulzbach, den venstra af generallöjtnanten Henrik Horn och midten af Stenbock. Slaget begynte med ett anfall af Eberstein, innan Schack ännu hunnit rycka fram. Det blef tillbakaslaget och likaså det anfall, som strax derefter gjordes af Schack; men svenskarnes förskansningar, bestående af en förhuggning, med en graf därutanför och med några smala öppningar för rytteriet, hindrade detta att hastigt utveckla sig för att förfölja de tillbakakastade fienderna. Dessa fingo derföre tid att åter samla sig, och holländska fotfolket trängde i tätt slutna led, med fälda pikar, oemotståndligt framåt öfver både grafven och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
