Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhuggningen. Det svenska fotfolket var alltför svagt för att kunna göra något kraftigare motstånd, och rytteriet, hvaraf svenska hären till största delen utgjordes, saknade tillräckligt utrymme på den trånga landtungan. Tre gånger efter hvarandra blefvo dock de fiendtliga anfallen tillbakaslagna, och i denna strid utmärkte sig företrädesvis pfaltzgrefven. Hvar helst ett regemente skulle rycka fram mot fienden, satte han sig i spetsen derför, och när ett annat började vackla, skyndade han fram att hejda det. Med egen hand nedhögg han den polska truppens anförare, öfverste Przimsky, en dansk öfverstelöjtnant Rantzau och sex andra fiender. Alla både hans och de öfriga svenska krigarnes bemödanden voro dock förgäfves. Af fiendens öfvermakt blefvo de trängde allt längre ut på landtungan, der, sedan 2,000 man stupat, de återstående 3,000 måste, instängda af den nu nära tredubbelt starkare fienden till lands och af holländska flottan från sjösidan, följande morgon gifva sig. Endast Stenbock och pfaltzgrefven, med några få följeslagare, lyckades under natten i en båt smyga sig igenom holländska flottan och framförde den sorgliga nyheten till konungen, som, förbittrad, for ut emot Stenbock: »Har fan tagit getterna, så kunde han tagit bocken med!»
Förlusten af Fyen och de 5,000 dervarande svenska krigare var den svåraste motgång Carl Gustaf någonsin lidit, och den hade kunnat vara till sina följder ännu betänkligare, om den holländska flottan kunnat förmås att till Seland öfverföra de segrande; men detta vägrade Ruyter bestämdt och seglade i stället till Lübeck, under förebärande af vinterns annalkande – allt i öfverensstämmelse med de föreskrifter, han erhållit, att icke låta någon af de båda krigförande makterna få en bestämd öfvervigt öfver den andra.
Carl Gustaf ordnade emellertid allt till sitt försvar å Seland. Han drog sitt krigsfolk från Langeland, der han endast qvarlemnade en besättning i Rudkiöbing, och lät starkare än förut befästa Nykiöbing å Falster samt Korsör, Kiöge och Kroneborg på Seland, hvarefter han lemnade öfverbefalet åt pfaltzgrefven af Sulzbach och reste den 24 December från Seland till Skåne.
Under loppet af December börjades nya fredsunderhandlingar mellan Sverige och Danmark, hvarvid såsom medlare uppträdde, å Frankrikes vägnar Terlon, å Hollands Vogelsang och Huybert, å Englands Fleetwood och Algernon Sidney. Carl Gustaf var nu villig att afträda Trondhiem och Bornholm, men fordrade till ersättning Aggerhus län i Norge och de adliga gods i Skåne, hvilkas egare vägrat till honom aflägga hyllningsed. För öfrigt erbjöd han sig att rasera Kroneborgs fästningsverk och föreslog att farten genom Öresund skulle blifva fri för alla nationer; men ingen af hans fordringar medgafs. Ingen af de medlande makterna ville vika en hårsmån från det beslut, som vid den senaste Haager-concerten blifvit fattadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
