Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyvunna landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafver». Staden borde derföre få nederlagsfrihet, äfvensom för någon tid befrias från lilla tullen, för att upphjälpa dess landthandel. Då 150 gårdar och tomter stodo öde inom stadens vallar, kunde den bringas i stort flor, innan de behöfde ytterligare utvidgas. Den borde dock förses med vattenledning från ån, som vid pass 1/4 milfrån staden, vid hamnens begynnelse, faller ut i hafvet.
Malmö stad hade blifvit grundad på handeln med »det makalösa landet» der bakom, hvilket mellan denna stad och Ystad var ett fett sädesgärde, der icke en fotsbredd mark fans, hvarå icke säd eller hö bergades, så att all den säd, som kom från hela denna trakt, hade sin naturliga afsättningsort i Malmö. Staden hade visserligen ingen hamn, men dock en god och säker redd, med fast ankargrund och skyddad så väl af det på båda sidor framskjutande landet som af Saltholmen. Det mycket långgrunda vattnet var väl besvärligt för de trafikerande, som först måste på enkom dertill inrättade vagnar föra sina varor ett godt stycke ut i sjön till pråmarna och sedermera på dessa ut till redden; men det ökade ock stadens styrka, att inga skepp eller stora farkoster kunde lägga till och landsätta folk. Staden hade stor tillförsel af hvarjehanda varor, bland hvilka de förnämsta voro spanmål, fläsk, oxar, hästar, m. m., likasom äfven från skogsbygden ditfördes hjul och trävirke af alla slag, som köptes af bönderna på slättbygden eller ock fördes till Köpenhamn. Vissa tider infunno sig landtmännen så talrikt, att man för vagnar knappt kunde komma fram på det stora torget. Staden hade fått sina privilegier af konung Magnus Smek år 1353 och styrdes nu af fyra borgmästare, åtta rådmän och en byfogde, hvilka skiftat gillena och andra stadens ärenden sig emellan. Magistraten, staden och kyrkan hade hvardera sina särskilda inkomster, dels af hus och åkerjord vid staden, dels ock af kapital, som blifvit gifna genom testamenten.
Lund ansågs för den äldsta och hade i forna dagar äfven varit jemte Skanör den mest blomstrande staden i Skåne, så att det hette i ett gammalt rim: »När Christus lät sig föda, då stodo Lund och Skanör i gröda». Nu fans dock der föga af värde, »icke heller», heter det vidare i Christer Bondes berättelse, »synes mig kyrkans byggning svara mot dess antiqvitet och stora estime i forna dagar, utan Upsala kyrka skattar jag mycket kosteligare, ordentligare och bättre byggning». Staden hade lika seglationsfrihet som städerna vid sjön, dock att dess borgare skulle erlägga tull i Malmö eller Landskrona, och var dess borgerskap af ringa värde; dock bodde der en god apotekare, och en gammal borgmästare, med några få borgare, idkade handel; men de öfrige lefde mest af sin åker eller af mälteri, då de på landet köpte korn, hvilket de mältade och sedermera sålde maltet eller ock deraf bryggde öl. Någon god stapelstad kunde denna ort aldrig blifva, såsom icke vid sjön belägen, men kunde dock hafva ansenlig näring af mälteri och bryggeri, om maltet finge föras till
Malmö och Landskrona, fritt för lilla tullen, samt ölet i dessa städer passera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
