Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade bott i denna stad från 1626 till 1630. Allt ifrån denna tid hade ock stadsboerne bibehållit mycken tillgifvenhet för svenskarne, och då Carl Gustaf i December 1655 med en svensk här kom till Elbing, öppnade invånarne sjelfve sina portar för svenskarne. Vid dessas intåg i staden fick också Erik Oxenstierna vara hufvudpersonen, och borgerskapet helsade med glädje sonen till den man, hvars milda, rättvisa styrelse ännu var i mångas tacksamma hågkomst.
Vi hafva i det föregående visat, huru Carl Gustaf gaf sin rikskansler förtroende af alla sina planer och huru väl Erik Oxenstierna förtjenade detta förtroende; huru de vigtiga underhandlingarna med kurfursten af Brandenburg i Wehlau och Marienburg samt med Holland i Elbing fördes af honom med en omtanke och skicklighet, som väl visade, att han var sin faders värdige son, och huru konungen, vid hans alltför tidiga bortgång i Oktober 1656, förlorade i honom icke blott en ovanligt duglig embetsmän, utan äfven en förtrogen vän, hvilken han varit van att meddela både sina förhoppningar och sina bekymmer, hos hvilken han alltid fann ett hjertligt deltagande i båda och hvars kloka, sorgfälligt öfvervägda råd ofta voro honom till nytta. Vid flera tillfällen gaf Erik Oxenstierna också prof på oegennyttiga uppoffringar för fosterlandet och gick dervid till väga lika anspråkslöst som i hela sitt uppträdande. Så skref han till konungen den 30 Juli 1656: »Om vårt trångmål säger jag intet, utan söker i stället att afhjelpa det. Jag har anskaffat något penningar på min egen kredit.» Vid andra yppade trångmål pantsatte han sina egna juveler och sitt silfver för att skaffa penningar till statsutgifter. I allmänhet var Erik Oxenstierna en af sin tids ädlare personligheter, hvars förtjenster allt för länge icke i våra häfder vunnit rättvist erkännande, sannolikt emedan de varit skymda af den glans, som omgifvit hans store faders minne.
Han öfverlefdes af sin hustru, Elsa Elisabeth Brahe, som år 1661 inträdde i ett nytt gifte med Carl Gustafs yngre broder, hertig Adolf Johan, samt af tre döttrar, bland hvilka den äldsta, Anna Margareta, sedermera blef gift med Christinas bekante gunstling, grefve Clas Tott, och af två söner; men redan med sonsonen, Carl Gustaf Oxenstierna, utdog, såsom nyss nämndes, denna gren af Oxenstiernska slägten.
Magnus Gabriel De la Gardie hade allt sedan sin onåd hos Christina i slutet af året 1653 icke varit i utöfning af sitt riksskattmästare-embete, för hvilket han ock visat sig föga lämplig, emedan han hushållat lika illa med statens tillgångar som med sina egna, hvilka, så stora rikedomar han än dels ärft, dels under sin gunstlingstid förstått att förskaffa sig, sällan voro tillräckliga för hans utgifter. Carl Gustaf fann också ej rådligt att låta honom å nyo utöfva detta vigtiga embete, men erbjöd honom i stället, såsom vi redan berättat, att blifva generalguvernör öfver Vestergötland, Dalsland och Halland, hvilken befattning Torstensson förut innehaft, men De la Gardie ansåg under sin värdighet. Vi hafva äfven omtalat, huru De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
