Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med honom kommo i beröring. Vid drottningens kröning 1650 infann han sig, med landtrådet och det förnämsta ridderskapet i Estland, för att egna henne sin hyllning, och 1652 blef han utnämnd till riksråd samt tillika till president i kommerskollegium, i följd hvaraf han nu lemnade sin befattning i Estland, der han gjort sig mycket omtyckt.
Mot slutet af Christinas regering var det Erik Oxenstierna, som jemte fadern egentligen skötte regeringsbestyren. Mellan båda rådde ock sådant förtroende, att då fadern mottog andras bref till sonen, läste han dem förut, innan han afsände dem, och likaså sonen med faderns bref. Gemensamt afslöto de med engelska ambassadören Whitelocke det i näst föregående del omnämnda fördraget mellan Sverige och England, och vid detta tillfälle skildrar Whitelocke Erik Oxenstierna såsom »en ganska artig man, i mycket tycke så väl hos nationen som hos drottningen». Han berättar äfven, att Erik Oxenstierna då ansågs ega 10,000 pund (omkring 180,000 kronor) i årlig inkomst, hvilket den engelske ambassadören fann vara rätt vackert för en yngre son, med fadern ännu i lifvet.
Kort efter Carl Gustafs anträde till regeringen blef Erik Oxenstierna i Juni 1654 utnämnd till vice rikskansler och i Augusti samma år afsänd till Holstein för att hemta konungens brud. Under denna hans frånvaro inträffade faderns död, och vid återkomsten blef han den 20 Oktober nämnd till hans efterträdare såsom rikskansler och president i kansliet. Han erhöll således detta vigtiga embete kort efter det han fylt sitt trettionde år, men fadern hade likväl hunnit samma värdighet vid ännu yngre år, emedan han ej var mer än 29 år gammal, då han år 1612 blef rikskansler. Sonen var också inom hela svenska rådet sannolikt den, som bäst kunde fylla faderns plats, så vidt den efter en sådan man kunde fyllas, och snart nog finna vi mellan Carl Gustaf och hans rikskansler ett återupprepande af det vackra förhållandet mellan Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna.
Redan vid 1655 års riksdag gaf Erik Oxenstierna i den kinkiga reduktionsfrågan ganska vackra prof på sin förmåga att både inom rådet och adeln föra konungens talan, utan att framkalla en brytning, som i ett så ömtåligt ämne var rätt svår att undvika. Sedermera, när konungen reste ut till polska kriget, följde rikskanslern snart efter, men hade dervid det missödet att fartyget, som förde hans hästar, vagnar och en mängd öfriga tillhörigheter, sjönk med alltsammans i sjelfva hamnen. Han träffade konungen i Warschau och blef af honom utnämnd till generalguvernör i Preussen, hvilket embete han innehade ända till sin död.
Vid utöfningen af denna befattning kom det honom väl till pass, att hans store fader då ännu i dessa trakter lefde i tacksamt minne. Under åren 1626–1635, då preussiska tullarna och en del af kuststräckan tillhört Sverige, hade svenska styrelsen haft sitt säte i staden Elbing. Der hade Gustaf Adolf sjelf ofta uppehållit sig, och Axel Oxenstierna, som då stod i spetsen för styrelsen i svenska Preussen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
