Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmark undandragit sig uppfyllandet af detta vilkor, var det icke utan all anledning Carl Gustaf ville hafva det senare danska kriget betraktadt endast såsom en fortsättning af det föregående, hvilket ej kunde anses fullt afslutadt, innan alla fredsvilkoren voro uppfylda. Hvad som deremot icke kan försvaras är det försåtliga sätt, hvarpå han begynte detta krig, utan att förelägga Danmark valet mellan krig och fullgörandet af hans fordringar under de föregående underhandlingarna, samt att han nu fordrade hela Danmarks läggande under Sverige, hvilken fordran var så mycket oförsvarligare, som den erfarenhet, han redan vunnit i Polen, bort vara tillräckligt varnande för följderna af ett dylikt beslut. I allmänhet var det hufvudsakliga felet i Carl Gustafs statskonst, att den icke stödde sig på bestämda grundsatser, utan berodde af tillfälligheter, och att de mål, han ville vinna, grundade sig mera på förhoppningar än på verkliga för handen varande medel att ernå dem, hvarföre ock hans statskonst ständigt hade någonting vacklande och äfventyrligt, som slutligen beröfvade honom allt förtroende hos de makter, med hvilka han underhandlade. Hans stora förtjenst såsom statsman åter var, att han alltid uteslutande afsåg hvad enligt hans öfvertygelse var Sveriges fördel och aldrig gjorde sig till redskap för andra makters intressen, i följd hvaraf ock Sveriges statskonst under hans ledning var mera sjelfständig än den varit under Christinas hela regering, äfven när den leddes af Axel Oxenstierna, emedan Sverige alltid då måste fästa visst afseende å samt följaktligen var i viss mån beroende af sina franska och tyska bundsförvandter.
Såsom konung styrde Carl Gustaf sitt rike med kraftig hand och gaf ingalunda efter någon af sina kungliga rättigheter. När Bengt Skytte vid ett tillfälle yttrade några anmärkningar om Christinas sjelfrådighet och sträfvande att samla all makten i sin hand, inföll Carl Gustaf: »Min käre Skytte, deri var drottning Christina en ganska klok och förståndig fru, och jag vore deremot en stor narr, om jag trodde mig kunna regera ett demokratiseradt folk. Jag ämnar icke låta saken komma derhän, ty då vore det första som hände mig, att mina trogne undersåtar funne mig onödig såsom konung och jag fick tacka Gud, om jag finge tid på mig att packa in och komma min väg.»
En annan gång talade Skytte med mycket beröm om grekernes tider och regeringssätt. Då sade konungen: »De grekiska fristaterna åto upp hvarandra. Aldrig voro de lugna eller lyckliga, utom för några oroliga sällar, som ville styra och blifva mäktiga. En stat, Sparta, hade ett slags konungar, hvilka jag icke kan anse annat än som demagogernes narrar, och sådane voro de ende konungar i Grekland. Ett lyckligt folk! Skrytande af sin frihet, blef det slutligen ett rof för den förste kloke inkräktaren och så förslafvade, att man näppeligen nu vet hvar deras härlighet stått der i ödemarken.»
Vid ännu ett annat tillfälle, då samme Skytte framkastade några ord om adelns afskaffande, yttrade Carl Gustaf: »Jag har dock hört, att salig konung Gustaf Adolf en gång sagt, att i ett land utan adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
