Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härar redan närmade sig hjertat af Polen, och tillståndet i detta rike var sådant, att alla tecken bådade dess sönderfallande. Frågan var således nu, om Sverige skulle få någon del af det sönderfallande Polen eller om Ryssland skulle få största delen deraf, möjligen det hela, i hvilket fall Sverige otvifvelaktigt sedermera fått att kämpa med Ryssland om Ingermanland och Estland, troligen äfven om Lifland. Carl Gustaf tillkommer, såsom vi förut anmärkt, förtjensten af att hafva varit den förste svenske regent, som insett vådorna för Sverige af Rysslands förstoring, och redan detta vittnar om en statsmannablick af icke vanlig skarpsynthet. Det klandervärda ligger således visst icke i detta krigs företagande, hvartill dessutom Johan Casimir sjelf gifvit anledning genom sin vägran att erkänna Carl Gustaf för Sveriges konung, men väl deri, att denne, berusad af sina första framgångar, lemnade å sido hvad som varit krigets mål – att tillvinna Sverige de för detta rike vigtigaste delar af Polen – för att sträfva efter det hela eller åtminstone efter en vida större del deraf, än någon utsigt fans att för framtiden kunna med säkerhet försvara. Det var, såsom vi förut vid flera tillfällen anmärkt, Carl Gustafs olyckliga politiska misstag att vilja göra sig till Polens konung, som framkallade de följande motgångarna under polska kriget, ådrog Sverige Rysslands och Österrikes fiendskap samt lockade Danmark att anfalla Sverige. Hade han i stället börjat med eröfringen af Preussen och, mot dess afträdande till Sverige, erbjudit Johan Casimir sitt biträde att jaga ryssarne ur Polen, så hade svenskarne der uppträdt såsom befriare i stället för såsom förtryckare, de ryska härjningarna i Ingermanland, Estland, Lifland och Finland uteblifvit, Österrike icke haft någon anledning till krig mot Sverige och Danmark säkerligen aktat sig att börja ett sådant. Man kan anmärka, att i sådant fall Sverige gått miste om den största vinsten af Carl Gustafs så väl som af alla Sveriges krig – eröfringen af dess nuvarande södra och sydvestra landskap; men det är lika sannolikt, att Carl Gustaf, väl inkommen på eröfringarnas bana, efter eröfringen af Preussen vändt sig mot Danmark och med de vida större stridskrafter, hvaröfver han kunde förfoga, innan de medtogos af de blodiga striderna och de folködande fälttågen i Polen, tilltvingat sig samma landskap, möjligen äfven Norge.
Att ett sådant anfall icke uteblifvit, visar sig också tillräckligt af Carl Gustafs senare krig mot Danmark, hvilket blifvit ännu strängare bedömdt än hans beslut att angripa Polen. Äfven detta krig kan dock försvaras, visserligen icke ur en sträng rättvisas synpunkt, men likväl ur den erövringspolitik, som af Sverige varit omfattad alltsedan början af Gustaf Adolfs regering och som under hela denna tid varit den rådande öfverallt i Europa. Sveriges Östersjö-besittningar, så väl de redan vunna som de, hvilka Carl Gustaf efter danska krigets slut hoppades vinna, kunde ej anses betryggade, så framt icke Danmark kunde förmås att i förening med Sverige stänga Östersjön för främmande flottor. Detta var ock ett bland vilkoren i roskildska fredsfördraget, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
