Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom han länge varit den egentligen ledande inom krigskollegium oeh bättre än någon annan kände Sveriges krigsförvaltning; Carl Gustaf Wrangel, den äldste bland fältmarskalkerne och efter Carl Gustafs död den mest framstående bland de svenske härförarne, samt Magnus Gabriel De la Gardie, som ifrigt önskade att få utbyta riksskattmästare-embetet, hvilket han redan innehade, och rikskanslersembetet, till hvilket Carl Gustaf på sin dödssäng utnämnt honom, mot riksmarskvärdigheten, hvilken hans fader så länge och med så mycken berömmelse innehaft och hvilken Maria Euphrosyna också på det enträgnaste af sin broder utbedt sig åt sin make i stället för rikskanslersbefattningen, för hvilken hvarken hon ansåg honom eller han sjelf trodde sig rätt passande. I krigarerykte kunde han likväl på intet sätt jemföras med Wrangel eller ens med Kagg och det skulle således varit för sin fars förtjenster samt sin nära slägtskap med den aflidne och den nuvarande konungen, som han kunde hafva någon utsigt att få intaga den plats i regeringen, som var närmast riksdrotsens. Denne troddes önska platsen åt Wrangel, för att efter honom få sin trogne anhängare amiral Bielkenstierna vald till riksamiral, men sedan han insett, att detta ej kunde lyckas, hade Brahe i stället förklarat sig för Kagg, och Wrangel hade öfvertalats afstå från sina anspråk genom utsigten till ett giftermål mellan hans dotter och grefve Nils Brahe, drotsens brorson och arfving till Brahe-slägtens rikedomar, då de största i Sverige. Vid valet voro ock rösterna delade endast mellan Kagg och De la Gardie, af hvilka den förre erhöll 28 och den senare 14. Grefve Lars Kagg var sålunda utsedd till riksmarsk, ehuru han först sökte undanbedja sig denna höga värdighet, och derefter förklarades grefve Magnus Gabriel De la Gardie samt friherre Herman Fleming, på grund af de fullmakter konung Carl Gustaf för dem utfärdat, berättigade att såsom rikskansler och riksskattmästare intaga de platser i regeringen, som dem tillkommo.
Om hvad rådet sålunda beslutat underrättades ett tillkalladt utskott från adeln, preste- och borgarestånden. De båda sistnämnda ståndens ordförande tackade för beslutets meddelande och önskade de utnämnde regeringsledamöterne lycka; men landtmarskalken frågade om hvad nu blifvit tillkännagifvet vore att anse såsom en afgjord sak eller icke, samt påminte om det förbehåll adeln bifogat sitt svar angående riksstyrelsens inrättande, enligt hvilket ståndet hade tänkt sig att få göra påminnelser, ej emot de höga herrarnes personer, utan om huru vid valet tillgått. Han skulle emellertid meddela sitt stånd hvad skedt var. Drotsen hoppades, att adeln skulle det väl upptaga, såsom ej gjordt till dess förfång utan till rikets bästa. Härmed aflägsnade sig adelns utskott »med ifrigt mod», såsom det heter i borgareståndets protokoll, hvilket, likasom presteståndets, framställer dessa båda stånds samtycke till det gjorda valet såsom uttryckligt och fullständigt.
Hos adeln åter uppstod en stark rörelse. Förgäfves skickade rådet fyra bland sina ledamöter, Carl Gustaf Wrangel, Gustaf Bielke, Schering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
