Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtmarskalken infann sig i rådet och å adelns vägnar fordrade upprättelse af de rådets ledamöter, hvilka om öfverläggningarna inom adeln haft uttryck, dem ståndet fann för sig förnärmande – en djerfhet, hvilken hos rådet väckte största bestörtning, och drotsen påstod, att något sådant ej händt sedan minst 30 riksdagar tillbaka.
Preste- och borgarestånden åter gillade i de flesta punkter adelns förslag. Dock motsatte de sig bestämdt regeringsformens antagande såsom grundlag, emedan det icke vore i undersåtarnes makt att så binda sin konung under hans minderårighet. Presterne ville inskränka riksrådens antal till 30 och tillade vid punkten rörande embetens besättande, att skicklige män äfven utom adeln borde dervid ihågkommas. Borgarena yrkade särskildt, att bergs- och kommerskollegierna borde upphäfvas såsom onödiga och onyttiga, och i synnerhet vände de sig mot kommerskollegium, såsom varande ett stöd för de tryckande monopolierna.
Innan dessa skiljaktigheter hunno sammanjemkas, uppstod en ny tvistefråga, som hotade att föranleda en allvarsam brytning mellan rådet och adeln.
I följd af ständernas beslut å Göteborgs riksdag att låta Carl Gustafs testamente hvila tills vidare voro ännu två af de höga riksembetena lediga, nemligen marskens och kanslerns. Under öfverläggningarna om tillägget i regeringsformen hade inom rådet äfven kommit till tals frågan om dessa embetens tillsättande och om detta kunde ske ensamt af rådet eller om ständerna borde höras. Riksråden Lewenhaupt och Mörner yrkade på ständernas hörande, hufvudsakligen på den grund, att, då desse egde rätt att välja konung, borde de äfven vara berättigade att välja omyndig konungs förmyndare. Gustaf Bonde och Schering Rosenhane åter försvarade rådets valrätt, såsom i denna fråga redan häfdvunnen. Bonde medgaf dock, att man kunde, för att ej synas vilja gå adeln i förväg, vänta med valet till dess adeln inkommit med sitt förslag rörande tillägget i regeringsformen, hvilket ännu ej var afgifvet, när den hufvudsakliga öfverläggningen rörande den nya frågan hölls i rådet den 19 Oktober; men flertalet beslöt emellertid, att valet skulle af rådet företagas redan följande dagen och ständerna endast underrättas om det fattade beslutet. Detta alltför raska sätt att gå tillväga afstyrktes emellertid icke blott af Gustaf Bonde, utan äfven af Brahe, Lewenhaupt, De la Gardie, Bengt Oxenstierna, Kagg m. fl., hvilka tillstyrkte uppskof till dess frågan om tillägget i regeringsformen var af ständerna afgjord. Både Brahe och De la Gardie varnade för följderna af det tagna steget, men förgäfves, och i öfverensstämmelse med flertalets beslut blefvo ständerna följande morgon, den 20 Oktober, underrättade, att val till de lediga riksembetenas återbesättande skulle samma dag företagas inom rådet, hvilket också skedde.
De, som kunde ifrågakomma vid valet till riksmarsk, voro Lars Kagg, nu näst Per Brahe och Knut Posse den äldste inom rådet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
