Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfattande rättigheter, än denna regeringsform förut åt detsamma inrymde. De särskilde rådsledamöterne voro också derföre nu af mera betydenhet än förut, och af de mera framståendes lefnadsöden skola vi här lemna en kort öfversigt.
Bengt Skytte, friherre till Duderhoff, herre till Gränsö och Marby, andre sonen till riksrådet Johan Skytte, hvilken vi i det föregående omtalat (Del. V, s. 188), var född i September 1614, erhöll, likasom sina syskon, af hvilka flera gjorde sig ryktbara, en väl vårdad uppfostran och utmärkte sig tidigt för ovanlig fattningsgåfva, hvarigenom han ock snart förvärfvade sig kunskaper sällsynta vid så tidig ålder. Han hade ännu icke fylt sitt femtonde år, då han 1629 fick åtfölja svenske ambassadören Jakob Spens till England, der han af konung Carl I blef slagen till riddare. Sedermera blef han redan vid 19 års ålder kammarherre och var kammarråd, innan han ännu fylt sitt 26:te år; men härvid stannade, under Christinas minderårighet, hans framsteg på embetsmannabanan. De fingo likväl snart ny fart, så snart Christina sjelf tillträdt regeringen och det visade sig, att Bengt Skytte tillhörde den i onåd fallne Axel Oxenstiernas motparti. Han blef nu landshöfding i Upsala 1646, landtmarskalk vid 1647 års riksdag och riksråd 1648. Under senare delen af detta år så väl som under hela året 1649 och början af det följande var Bengt Skytte bland alla riksråden den af drottningen mest anlitade och erhöll, såsom belöning för sin verksamhet, betydande förläningar i Helsingland. Skytte tycktes likväl alltför uteslutande vilja vara i besittning af drottningens ynnest och dolde icke sitt missnöje öfver Magnus De la Gardies mer och mer växande inflytande. Dock blef det goda förståndet mellan drottningen och honom snart återstäldt och såsom bevis härå erhöll han flera gods å Munsön; men när De la Gardie vid midsommartiden 1650 återvände från Lifland och nu uppträdde såsom allrådande gunstling, drog sig Skytte tillbaka och visade i stället en synnerlig verksamhet under 1650 års oroliga riksdag, der han var lågadelns förnämste ledare, närmade sig de missnöjde inom de ofrälse stånden och sökte förbindelser med furstarna af pfaltziska huset, hvilka dock ej gingo honom till mötes, dertill voro både Johan Casimir och Carl Gustaf alltför försigtige och mannen dessutom redan alltför bekant för bristande pålitlighet. Christina hade icke heller synnerligt förtroende för honom, ehuru han nu ansågs inom lågadeln och de ofrälse stånden arbeta för konungamakten mot högadelns ingrepp. För att aflägsna honom från hufvudstaden föreslog honom Christina att öfvertaga presidentembetet i Göta hofrätt, hvilket hans far förut beklädt; men Skytte ville hellre lemna Sverige än der lefva i ett slags förvisning och anhöll derföre att såsom svenskt sändebud få afgå till Persien. Detta ville åter drottningen icke medgifva, men gaf honom tillåtelse att besöka någon tysk helsobrunn, hvilken resa han ock anträdde under sommaren 1651 och begaf sig vidare utan drottningens tillstånd till Konstantinopel, hvarifrån han ej återkom förr än frampå året 1652.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
