Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog frånsade sig denna befattning, och statssekreteraren Behmer, assessorn i Svea hofrätt Olof Berling, med flera, till ledamöter.
Det var likväl icke lätt att tillvägabringa någon allvarligare reduktion, då regeringen oupphörligt bestormades med nya ansökningar om gåfvobref å kronogods. Den 17 December hölls härom en öfverläggning i rådet, då Gustaf Bonde yrkade, att man åtminstone ej borde bortgifva något gods förr, än reduktionskommissionen fått tillfälle att derom utlåta sig. De la Gardie understödde Bondes förslag, »om det blott verkligen kunde vidmakthållas». Han erkände, att donationerna måste varligen handteras, men de kunde ej heller alldeles inställas, för det missnöje, som deraf skulle uppstå hos dem, hvilka kunde hafva billiga anspråk. Schering Rosenhane föreslog, att man borde uppskjuta alla ytterligare donationer under ett års tid; men häremot invände De la Gardie, att startens säkerhet hvilade på straff och belöningar samt på undersåtarnes välvilja, hvarföre det vore olämpligt att för någon viss tid frånsäga sig rättigheten att utdela belöningar och vinna välvilja. Bengt Oxenstierna, Carl Lewenhaupt m. fl. instämde, men Göran och Erik Fleming, med hvilka denna gång äfven Clas Tott förenade sig, önskade, att man måtte ställa så till, att man äfven i en framtid hade något att gifva, och Gustaf Bonde påminte åter om möjligheten af en framtida strängare reduktion. Slutligen förenade man sig om, att gåfvobref å kronogods ej skulle utfärdas utan reduktionskommissionens hörande, dock med undantag för fattige sökande; att hemfallande fjerdeparter skulle kunna bortgifvas, men högst på lifstid, samt att i allmänhet mycken sparsamhet skulle dervid iakttagas. Beslutet meddelades, såsom vanligt, riksdrotsen, hvilken för sjukdom varit frånvarande, att deröfver afgifva sitt utlåtande. Han ansåg hemfallande fjerdeparter kunna för alltid bortgifvas åt fattige sökande, och kammarkollegium borde, i hans tanke, snarare än reduktionskommissionen utlåta sig öfver godsens förytterlighet, utom hvad fjerdeparterna beträffade, hvilka hörde under kommissionens uteslutande pröfning.
Julferierna gjorde sedermera ett afbrott i rådets förhandlingar, och först mot slutet af Januari 1661 sammanträdde det åter. Christina, som ännu vistades i Norrköping, lät nu höra af sig. Hon klagade öfver biskop Terserus, att han låtit, äfven utom riket, sprida en utförlig berättelse om det, som under sista riksdagen förefallit mellan henne och ständerna, och att han deri angripit hennes ära på sådant sätt, att hon fann sig föranlåten yrka hans afsättande eller ock tilllåtelse för henne att sjelf skaffa sig upprättelse. Rådet lät i början af Februari Terseri skrift sig föreläsas och fann visserligen åtskilliga der förekommande uttryck stötande dels för drottningen och dels äfven för adeln; men för öfrigt ansågs något egentligt ondt ej ligga i denna skrift, som var en historisk berättelse, hvilken tycktes hafva åsyftat att låta främmande teologer se huru ihärdigt vårt presterskap stått på religionens bästa. För att dock gifva drottningen någon upprättelse, skref man till henne, att Terserus skulle kallas till Stockholm och ställas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
