Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de turkiska sjöröfvare, med hvilka England och Nederländerna kort förut ingått fred och af hvilka svenska sjöfarten derefter kunde befara stora olägenheter. Tillika skulle detta företag »tillvärfva kronan en ansenlig vinst och profit.» Förslaget antogs, kronan lemnade två fullt utrustade krigsfartyg, skeppet Falken och gallioten Ulfsund, men öfriga till företaget erforderliga medel sammanbragtes af enskilda, som med kronan skulle dela den förmodade vinsten. Detta intressentskap bildades af enkedrottningen och 28 bland riksråden genom kontrakt af den 10 April 1663. Tillskottet utgjorde 800 rdr af enkedrottningen och 400 rdr hvardera af de öfriga, bland hvilka man finner de flesta rådets mera framstående ledamöter, såsom Wrangel, De la Gardie, Gustaf Bonde, Seved Bååt, Herman Fleming, Schering Rosenhane, Gustaf Otto Stenbock, Gustaf Banér, Gabriel Oxenstierna, Carl Lewenhaupt, Lorens von der Linde, Arvid Forbus, Clas Tott, Bengt Oxenstierna, med flera. Riksdrotsen deltog dock ej i företaget. Man synes hafva velat bibehålla hemligheten inom rådet, men då ytterligare bidrag blefvo nödvändiga, tilläts Sjöhjelm att uppnegotiera penningar äfven från andra håll, dock varsamt, att intet måtte upptäckas, som borde vara lönligt. Den 3 September afgingo båda fartygen från Stockholm, men redan vid ön Anholt i Kattegat stötte gallioten på grund och gick förlorad, hvarefter resan fortsattes med skeppet Falken ensamt. Närmast amiralen i befälet voro två kaptener, Hans Hising, svensk, och Adrian Mann, holländare. Båda råkade snart i ovänskap och då holländaren fick medhåll af amiralen, lemnade Hising skeppet vid ankomsten till Mozambik. Expeditionen slutade med att Sjöhjelm i Goa försålde fartyget och reste sedan till Holland, der han dog 1668. Hising återkom lyckligen till fäderneslandet och föranledde genom sina klagomål en rättegång mot Sjöhjelms arfvingar 1670. Han tillvitade amiralen att med förkärlek hafva omfattat sina landsmän, men behandlat svenskarne med hårdhet och förakt. I Röda hafvet hade han anträffat moriska, rikt lastade fartyg, hvilka han kunnat, men underlåtit taga, hvarföre han erhållit rika föräringar i juveler, äfvensom de holländare, som varit ombord å dessa fartyg – några svenskar hade det icke tillåtits – utkräft penningar, dem de sig emellan delat. Rättegångens utgång är obekant, men de båda svenska örlogsfartygen voro emellertid förlorade så väl som intressenternes tillskott, och hvarken kronan eller de hade således någon vinst, lika litet som någon heder af detta företag, hvilket i sjelfva verket icke var annat än ett sjöröfveri, af hvars påräknade vinst likväl en del var anslagen till kyrkor och hospital, »på det Guds välsignelse så mycket säkrare och ymnigare måtte till detta verk förmodas»[1].
Åtskilliga förändringar hade inträffat inom rådspersonalen under åren 1660–1664. Regeringen hade förlorat en ledamot genom riksmarsken Kaggs död i November 1661, och rådet 12 ledamöter, då Schlippenbach aflidit i November 1650, Johan Rosenhane och Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
