Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl i Wien som äfven vid tyska riksdagen i Regensburg, och friherre Per Sparre utsågs att leda dessa underhandlingar. Denna fråga blef dock länge oafgjord, och härigenom fick misstanken om Österrikes fiendtlighet mot Sverige och maktlystnad inom Tyskland fortfarande näring. Också deltog svenska regeringen, å sin sida, i de tyska furstarnes bemödanden att införa en stående valkapitulation, som alltid skulle besvärjas af kejsarne vid deras tillträde till denna värdighet.
I slutet af Augusti 1663 fordrade kejsaren, på grund af ett tyska riksdagens beslut, hjelptrupper af Sverige, för dess tyska besittningar, mot turkarne, »kristenhetens fiender». Man var i rådet ej alldeles obenägen härför. Björnklou yttrade, att Frankrike var mera att frukta än Österrike, och Brahe tillade, att de tyske furstarne sagt detsamma till Gustaf Adolf, då han förebrådde dem deras ringa enighet för gemensamma intressen. Huru det än är med Österrike, påstodo de, så lemnar det oss dock vår frihet, den de andra söka att undertrycka. Bengt Skytte invände, att Frankrike, litande på egen kraft, ginge öppet till väga, men Österrike med jesuitisk list. Frågan återkom flera gånger, och man synes hafva tänkt på att begagna tillfället dels till en förevändning att sätta hären på stridbar fot, dels att truga sig till eftergift å kejsarens sida, angående investituren. Tott tyckte ock det vara »något odiöst och hasardöst, om Sverige vid ett sådant kristendomens krig skulle söka och drifva allenast sitt eget intresse», men medgaf för öfrigt, att tillfället kunde vara lägligt till att utrusta hären. Brahe ville lika litet i afseende på Tyskland som på Ryssland veta af några krigsrustningar, utan blott ett noggrant iakttagande af ingångna fördrag, för rikets rätts skull, och fred för dess förkofran. Man medgaf emellertid att 700 man skulle, under öfverste Plantings befäl, få från Pomern och Bremen sluta sig till de tyska rikstrupperna, att strida mot de otrogne.
Kejsaren tycktes ock nu vilja gå Sveriges önskningar till mötes i afseende å investituren af de tyska besittningarna, för att deremot få mera verksam hjelp å dess sida emot turkarne. Grefven af Windisch-Grätz kom derföre i början af året 1664 såsom österrikiskt sändebud till Stockholm för att af Sverige begära ytterligare hjelptrupper och söka erhålla riksamiralen Carl Gustaf Wrangel till befälhafvare öfver österrikiska hären i kriget mot turkarne, emedan man i Österrike hade ondt om härförare och ingen i rykte jemförlig med Wrangel. Underhandlingarna pågingo under hela Februari månad, men ledde endast till ett löfte att bispringa kejsaren med ammunition samt att med 600 man till häst och 700 till fot förstärka den kontingent, som redan utgått ur Sveriges tyska länder, dock under vilkor af närmare bestämmelser i afseende å truppernas sold och underhåll. Den 25 April meddelade nu kejsaren i Regensburg, för första gången efter westfaliska freden, den så länge begärda investituren, och i den kungliga propositionen till ständerna vid 1664 års riksdag yttrades, att det kejserliga sändebudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
