Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade erhållit en förklaring, som väckt allmänt och fördelaktigt uppseende i Tyskland samt i hela det kristna Europa.
I nära samband med förhållandena till Österrike och Tyskland i allmänhet stodo de till staden Bremen, med hvilken, såsom förut är berättadt, i slutet af Christinas regering uppstått åtskilliga stridigheter, som visserligen i början af Carl Gustafs blifvit bilagda, men dock ej på ett sätt, som afgjorde alla tvistiga punkter och som lemnat sjelfva den hufvudsakligaste tvistefrågan om Sveriges suveränetetsrätt öfver staden oafgjord. Att åter upptaga denna tvist sattes vid åtskilliga tillfällen i fråga inom rådet, när man icke visste hvar och huru man skulle kunna gifva hären sysselsättning. De krigiskt sinnade inom rådet yrkade ifrigt på genomdrifvandet af detta anspråk från Sveriges sida, medan riksdrotsen, Gustaf Bonde och de öfrige fredsälskande rådsledamöterne afstyrkte hvarje försök i denna riktning. I Juli 1661 klagades inom rådet, att Bremen rustade sig till öppet motstånd. Brahe yttrade då, att man visserligen nu kunde hafva skälig anledning att bryta löst, men fruktade, att rätta tiden dertill ej var inne i anseende till den rådande penningebristen. Dock kunde man nog »under hand nappa dem, så att de känna det». De la Gardie ansåg detta ej vara rätt öfverensstämmande med svenska regeringens värdighet, emedan man skulle tyckas tveka om sin rätt eller sky svårigheten att göra den gällande. Tillfället vore nu gynnande, då krig syntes förestå mellan kejsaren och Turkiet, så väl som mellan England och Holland, och man således icke hade något att befara af denna senare makt. Schering Rosenhane åter trodde, att både kejsaren och de braunschweigske furstarne genast skulle blanda sig i saken. Säkraste följden vore landets förderf. De la Gardie erkände, att man lätt kunde råka i vidlyftigheter, och tillstyrkte att genom generalguvernören i svenska Bremen, Königsmarck, skaffa närmare underrättelser om förhållandena, men tillika anmoda honom att ej utan starka anledningar bryta med staden, hvilket ock för det tillfället blef rådets beslut.
I allmänhet tog svenska regeringen vid denna tid liflig del i de tyska ständernas tvister med kejsaren om införande af en valkapitulation och andra åtgärder till utvidgande af ständernas makt på kejsarens bekostnad, äfvensom i Frankrikes bemödanden att genom det år 1658 ingångna Rhenförbundet åstadkomma söndringar inom Tyskland, och inom rådet följde man med mycken uppmärksamhet de tyske furstarnes stridigheter sig emellan eller med sina städer eller ständer.
Under våren 1663 voro landet Bremens deputerade i Stockholm för att med svenska regeringen träffa öfverenskommelse angående bevillningen, och först när denna fråga var afgjord så, att 12,000 rdr skulle erläggas i hvarje månad, blefvo ombuden hemförlofvade. Staden Bremens fortfarande vägran att erkänna Sveriges öfverhöghet kom då åter till tals, och Bonde tillstyrkte, likasom drotsen förut, att man borde »under hand nappa och nässla dem allt hvad man kunde, utan att reta eller skada någon annan». Häri instämde De la Gardie,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
