Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutet af nämnda tidrymd den började mer och mer öfvergå till De la Gardies.
Ännu vid 1664 års riksdag upprätthöllos emellertid Gustaf Bondes grundsatser i statshushållningen. Statsinkomsterna hade i allmänhet varit tillräckliga för statsutgifterna, under åren 1660–1663 hade 2,632,895 daler silfvermynt blifvit afbetalda på statsskulden och, enligt riksskattmästarens beräkning, skulle under året 1664 en ytterligare afbetalning af 600,000 daler kunna ega rum. Men dels genom ökade löner, dels genom inrättandet af nya tjenster hade statsutgifterna efter hand stigit till nära 150,000 daler utöfver 1662 års stat, hvilken enligt Gustaf Bondes statsregleringsplan skulle förblifva orubblig, och inkomsterna hade deremot aftagit, så att det under våren 1665 visade sig, att dessa icke mera räckte till för utgifterna. Kammarkollegium, anbefaldt att afgifva förslag till statsbristens afhjelpande, anförde att man för detta ändamål endast hade trenne utvägar: förhöjning af kronans inkomster, besparing i utgifterna eller lån. Den första utvägen kunde dock ej vidtagas utan ständernas sammankallande eller genom minskade afkortningar, hvilket dock först efter längre tid kunde hafva någon verkan. De besparingar som kunde göras voro icke många, och lån vore en utväg, som i fredstid ej borde tillgripas. Genom anlitande af de båda första utvägarna, så mycket som för tillfället låtit sig göra, hade kammarkollegium emellertid lyckats till något mer än halfva beloppet afhjelpa den anmärkta bristen, men ändock uppgick den återstående statsbristen till 305,000 daler och det utan att något var afsedt till afbetalning å statsskulden. I detta trångmål vidtog regeringen två ganska betänkliga åtgärder: den ena att sälja eganderätten till bortförlänta gods, och den andra att åter förpanta till kronan hemfallna fjerdeparter.
Under sådana förhållanden, då fred och sträng hushållning framför allt voro af nöden, var det som De la Gardie, med helt andra åsigter, blef mer och mer rådande inom styrelsen. Riksdrotsen, sjuklig och nu 63 år gammal, hade tröttnat och trifdes i allmänhet bättre inom sitt grefskap än i rådsalen. Stenbock hade De la Gardie alltid på sin sida och likaså enkedrottningen. Wrangel var visserligen icke lika lätt att leda och hörde egentligen hvarken till De la Gardies eller till Bondes parti, men han var ofta frånvarande och för öfrigt ännu mera krigiskt sinnad än De la Gardie samt lika mycket som han förfäktare af en lysande stormaktspolitik. Han fick också snart en sysselsättning som var mest i hans smak, då han och De la Gardie gemensamt tillstälde det bremiska kriget, der Wrangel fick öfverbefälet och till hvilket vi snart skola återkomma. Under sådana förhållanden såg Gustaf Bonde sina bemödanden att bringa ordning i statshushållningen samt få utgifterna rättade efter inkomsterna allt mera fruktlösa. Tillika var nu hans helsa bruten. Den ena gången efter den andra och ofta under flera veckors tid kunde han för sjukdom ej deltaga i öfverläggningarna och, när det skedde, hade han den harmen att höra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
