Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade statsangelägenheternas ledning åt hvem som ville öfvertaga dem. När han derefter återkom till hufvudstaden, utvecklade han åter en feberaktig verksamhet, blandande sig i allt och viljande afgöra alla förekommande ärenden, äfven sådana som voro fullkomligt främmande för hans egentliga befattning, hvarigenom han stötte sig med flera, bland andra med Wrangel, som misstyckte att De la Gardie tillsatt flera vigtiga sysslor inom krigsstaten utan att rådfråga honom.
Slutligen kom missnöjet med De la Gardie inom rådet till öppet utbrott i December 1667, äfven genom hans eget förvållande. Han hade uppsatt ett förslag till traktat med Frankrike, och detta förslag hade blifvit lemnadt till granskning af Sten Bielke, Björnklou, Rålamb och Knut Kurck, hvilka i stället uppgjorde ett förslag till ett skyddsförbund med kejsaren och konungen i Spanien. Då båda förslagen föredrogos i rådet, utfor De la Gardie med häftighet först mot Bielke, hvilken han beskylde vara mutad af kejsaren. Bielke svarade lugnt, att han visserligen, då han för några år sedan var i Wien, fått af kejsaren till skänks ett vildsvin; så till vida vore rikskanslerns beskyllning sann, att han mottagit gåfvor af kejsaren, men han önskade att ingen annan stode till främmande kronor i närmare förbindelse. Kanslern visade vid detta svar någon förvirring, vände sig nu mot Björnklou och sade, att denne genom De la Gardies hjelp hade blifvit upplyft ur mjöldammet[1] till sin närvarande hedersplats, men likväl ständigt motarbetade hans fosterlandsnyttiga förslag; att han visste åtskilligt, hvilket, om det omtalades, skulle göra Björnklou till fullo känd, men att han af godhet och för skam skull ville förtiga det. Björnklou svarade att hans börd var af alla känd och af honom sjelf aldrig förnekad. Han hade alltid med tacksamhet erkänt De la Gardies ynnest, hade nu till sina 60 år varit fäderneslandet en trogen tjenare samt varit såsom sådan erkänd både af drottning Christina och af salig konungen, bad derefter kanslern bortlägga sin undseende godhet och öppet framställa alla sina beskyllningar, på det att Björnklou måtte kunna försvara sig. De la Gardie framkastade nu temligen tydliga vinkar om mutor och lät förstå, att äfven andra inom rådet dertill gjort sig skyldige. Då skyndade de flesta riksråden fram till honom och fordrade, att han skulle nämna alla dem, hvilka han visste vara mutade. Kansleren ordade nu mycket om sin redlighet, sina tjenster, sin slägt, sitt svågerskap med aflidne konungen, likväl derunder framkastande flera bittra anmärkningar mot andra, samt utropade slutligen, i det han aflyftade sin peruk: »Jag önskar, att om i denna församling finnes någon mutad rådsherre, sådant måtte vara med gyllne bokstäfver skrifvet på hans panna», hvarefter han, knappt mäktig sig sjelf, lemnade rådskammaren.
Bielke, Björnklou, Kurck och Rålamb gingo emellertid redan samma afton upp till enkedrottningen och bådo, att hon följande dag måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
