Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges medverkan att tvinga England till fred och, om möjligt, förmå svenskarne att anfalla biskopen af Münster i stället att med honom förena sig. Genom Pomponnes verksamhet blef nu söndringen inom rådet ännu större än förut. Det engelska partiet hade der ännu fram på våren en viss öfvervigt och man förde ett högt språk mot Danmark; men sedan Ludvig XIV förklarat att, derest svenskarne anföllo Danmark, skulle han med all sin makt försvara det; sedan holländarne erbjudit upprättelse och subsidier, om Sverige ville i kriget förena sig med dem eller åtminstone afgifva en mot England riktad förklaring, och sedan biskopen af Münster mot slutet af April ingått fred med Holland, fick vid sommarens början det franska partiet åter öfverhand inom svenska rådet. De la Gardie, understödd i synnerhet af Tott, som ifrigt yrkade, att Sverige skulle förena sina stridskrafter med Frankrikes och i sådant fall hoppades få befälet öfver de svenska hjelptrupperna, hade nu en afgjord öfvervigt. Svenska regeringen förklarade, att den ville bemedla fred och, om denna bemedling ej lyckades, ställa sig på dens sida, som icke förkastade billiga vilkor, samt afgaf, med afseende å den osäkra ställningen till Ryssland, ett bestämdt löfte att icke anfalla Danmark. Slutligen, den 17 Juli, utfärdade regeringen en formlig neutralitetsförklaring för kriget mellan England och Holland. Den tog sålunda visserligen icke bestämdt parti för någondera af de krigförande makterna, men det franska sändebudet hade dock vunnit sitt hufvudsakliga syfte att hindra svenska regeringen från en närmare anslutning till England, Österrike och Spanien. Pomponnes bref från denna tid vittna likväl, att han icke hyste någon synnerligen hög tanke om de styrande i Sverige. »Jag har», skrifver han bland annat, »ytterst svårt att förstå svenskarnes förfarande. Jag har sett dem under tusen olika skepnader och har ofta icke kunnat afhålla mig från att jemföra dem med Proteus i fabeln.»
Emellertid, efter allt detta vacklande, skulle kriget mot Bremen nu på allvar begynna. Wrangel ryckte med en välrustad här af 10,000 man i Juli 1666 mot staden och stod i början af Augusti på endast ett muskötskotts afstånd från stadens utanverk; men nu uppdrog kejsaren åt kurfursten af Brandenburg och hertigarne af Lüneburg att ställa saken till rätta, och så ingicks ett förbund mellan Holland, Danmark, Brandenburg och Lüneburg till Bremens skydd, hvarjemte underrättelse kom, att kejsaren gifvit tolf rytteriregementen befallning att från Schlesien sätta sig i rörelse till rikstruppernas förstärkning, samt att Holland äfven ämnade låta några tusen man stöta till dem. Allt detta verkade derhän, att, sedan bremarne erbjudit att låta sitt anspråk på stadens förklarande för fri riksstad tills vidare hvila, så afslöts i Habenhausen den 15 November 1666 ett fördrag, hvarigenom Bremen visserligen förbehöll sig sin egenskap af kejserlig fri riksstad, men förband sig att intill år 1700 icke sända ombud till tyska riksdagen och ej heller i sina afhandlingar med svenska regeringen eller i offentliga handlingar, som utfärdades inom hertigdömet, begagna denna titel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
