Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven den nya staten, så många besparingar man än sökt i densamma iakttaga, ville ej rätt bära sig, och då regeringen var fortfarande öfverlupen af fordringsegare, som kräfde betalning, hade den till slut ingen annan utväg än att på egen hand utskrifva en skatt, hvilket skedde i slutet af 1670, då en »spanmålshjelp till garnisonernas underhåll» utkräfdes, under åberopande af sista riksdagens beslut om en bevillning i händelse af krig, hvilket emellertid ej inträffat. I slutet af 1671 höjdes utförseltullen å jern under ett år, men den året förut uppgjorda staten blef dock äfven för detta år gällande.
Kanslern började emellertid nu åter få öfvervigt inom rådet och framlade i början af Maj 1672 ett statsförslag, i hvilket utgifterna voro upptagna till ökadt belopp, men tillgångar härtill blifvit beredda genom ökad tull å koppar, genom en påräknad krigshjelp af ständerna, en kontribution af Pomern och Bremen samt subsidier af främmande makter – alltsammans förhoppningar, men icke verkligheter. Kammarkollegium befaltes utlåta sig öfver förslaget, men förklarade sig ej kunna ansvara för att de påräknade medlen verkligen skulle inflyta. Icke desto mindre segrade denna gång rikskanslern; den gamla staten upphäfdes och den nya blef gällande.
Under dessa täta omkastningar i sättet för statshushållningeps ordnande hade man äfven ryckvis sysselsatt sig med reduktionsåtgärder, hvilka ömsom befordrades, ömsom afstannade, allt efter som det ena eller andra partiet var rådande. I allmänhet blef man dock, när tiden för konungens myndigblifvande närmade sig, mer än förut betänkt på reduktionens befordrande, emedan man befarade, att »konungen kommandes till sina myndiga år, kunde förtycka att så långsamt med hans rätts iakttagande tillgånget är». Riksrådet Göran Gyllenstierna blef i Oktober 1668 förordnad till president i reduktionskollegium, hvilket vid samma tid fick befallning att öfverlägga huru verket bäst kunde fortsättas, och i Mars 1669 utfärdades en instruktion för detta kollegium, hvari föreskrefs att till arbetets påskyndande kollegium i likhet med de öfriga embetsverken skulle hafva bestämda sessionsdagar två eller tre gånger i veckan. Äfven beslöt man utsträcka reduktionen till Estland, Lifland och Ingermanland; men detta reduktionsnit svalnade snart åter och reduktionskollegium klagade, att de bland dess ledamöter, som tillhörde rådet, mer och mer uteblefvo från dess öfverläggningar. Dock ökades verksamheten åter under förmyndarestyrelsens sista år, så att under året 1672 blefvo 70 mantal fjerdeparter reducerade, hvilket antal, så föga betydande det än var, dock var större än under något år, alltsedan 1662.
Likasom, ju mera förmyndarestyrelsen nalkades sitt slut, man blef ifrigare med reduktionen, blef man af samma anledning försigtigare med donationer. Då i slutet af 1670 landshöfdingen Gabriel Kurck begärde en donation i Vestergötland, föreslog Lars Fleming, att man icke vidare borde bortgifva några gods under konungens minderårighet, tilläggande: »En gång måtte kan hända genom en fiskal eftersökas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
