Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarje fall, han sjelf och Tott skulle vaka öfver, att allt föredrogs i rådet så, som det förefallit i konferenserna.
Dessa begynte ock redan följande dagen, då äfven Tott uppträdde i spetsen för de svenska ombuden samt Nils Brahe i stället för den döende Björnklou. Underhandlingarna blefvo långvariga, emedan dels svenska rådet nu under sommaren var föga talrikt tillstädes, dels man äfven inom det franska partiet hyste många betänkligheter mot ett krig i Tyskland. Tillika började Spanien och Österrike, som länge försummat Sverige, nu åter med mera ifver upptaga de förra underhandlingarna. Den spanske ambassadören i Stockholm Don Fernando Nunnez förklarade öppet för kanslern, att ett nytt fördrag med Frankrike, äfven om det blott vore en handelstraktat, skulle innebära en brytning med Spanien, men erbjöd å sin regerings vägnar ett fördelaktigt handelsfördrag såsom inledning till en närmare politisk förbindelse. Från Haag inberättade Appelbom, att österrikiske ministern derstädes L’Isola förklarat sig nu ega fullmakt att afsluta den dittills ännu icke ratificerade traktaten med kejsaren af 1668, genom hvilken Sverige skulle från detta håll komma i åtnjutande af fredssubsidier, hvilka L’Isola låtit förstå kunna förväntas äfven från Spanien och Holland. Johan Gyllenstierna förfäktade inom rådet ifrigt och ståndaktigt den politik, som gjort sig gällande vid tripel-alliansens ingående, och Björnklou använde sina sista krafter att uppsätta ett utförligt anförande till försvar för denna politik. Men ansträngningarna härmed påskyndade hans död, som inträffade redan den 20 Augusti, och med honom bortgick en af Frankrikes kraftigaste motståndare inom svenska rådet.
Vid samma tid afled äfven en annan ganska betydande statsman, den franske utrikes ministern Lionne, hvars frånfälle ej blef utan inverkan på de franska underhandlingarna i Stockholm, emedan Ludvig XIV utsåg till Lionnes efterträdare ledaren af dessa underhandlingar, markis de Pomponne, hvilken skyndade att i ordalag, särdeles smickrande för svenska regeringen, hos denna anmäla sin utnämning. »Ambassaden till Stockholm», sade han, »hade förskaffat honom hans vunna befordran. Der hade han lärt så mycket och der var äfven rätta orten att göra sig habil och capabel, hvarföre han också vore Sveriges konung all underdånig tjenst skyldig» – en artighet, som af rådet genast besvarades med lyckönskningar till honom, »efter han så obligeant varit». Han förstod också ganska väl att göra gällande den ökade betydenhet han vunnit genom sin nya ställning såsom Frankrikes utrikes minister. Då denna hans utnämning måste föranleda hans snara afresa till Frankrike, begärde han ett skyndsamt afgörande af underhandlingarna, hvari han ock understöddes af de fransyskt sinnade inom rådet. »Det vore en stor olycka», yttrade Tott, »om den, som nu skall hafva de franska utrikes angelägenheterna om hand, skulle resa härifrån utan att hafva något uträttat.» Kanslern tillade, att det öfverensstämde med både rådets och ständernas beslut, att man ej borde stöta Frankrike för hufvudet, och resultatet af öfverläggningen blef också att man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
