Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsätta de särskilda punkter, som skulle läggas till grund för en möjlig förbindelse med detta rike.
Vid denna tid anlände äfven Coventry, engelska regeringens sändebud, hvilken genom sina anbud bekräftade Pomponnes utsago, och tillika blef regeringen fulltalig, sedan Wrangel nu infann sig i Stockholm. Pomponne yrkade derföre nu på ett afgörande svar, hvilket också gafs honom i konferensen den 7 Oktober 1671. Svenska regeringen afböjde hvarje aktivt deltagande i kriget vare sig mot Holland eller mot kejsaren och romerska riket, såsom stridande mot de grundsatser förmyndarestyrelsen städse följt och ytterligare ville följa; men tillika hemstälde kommissarierne, om ej andra medel, mera öfverensstämmande med Sveriges dåvarande tillstånd, kunde finnas, hvarigenom det kunde gifva uttryck åt sin lifliga önskan att återknyta de gamla förbindelserna med Frankrike. Äfven om Sverige undveke att deltaga i kriget, trodde man att tillräckliga ömsesidiga intressen funnos, för att det goda förståndet mellan de båda kronorna åter skulle kunna befästa sig.
Detta svar visar tydligt, att man vid denna tid ej beslutat sig för annat än ett neutralitetsfördrag, och hvad deri yttrades om »de ömsesidiga intressena» tolkades nog riktigt af Pomponne, då han i sin nästa skrifvelse till sin konung sade, att dermed menades fredssubsidier, dem Frankrike skulle få att till svenska regeringen utbetala. »Kanske», tillade han, »vore också en neutralitet det bästa parti man kunde taga med Sverige. Ej utan fara skulle man kunna förlita sig på ett krigsförbund, emedan man alltid äfventyrade att vid dess verkställande blifva bedragen. Och som det stora namnet är det enda Sverige i våra dagar ännu eger qvar, är också ryktet att å nyo hafva indragit det i sina intressen den största förmån man har att vinna, likasom det är den största förlust våra fiender här komma att lida.» Någon hög tanke om Sveriges dåvarande förmåga hyste Pomponne således icke, och i en annan skrifvelse yttrade han, att svenska regeringens största förtjenst vore »den fintlighet, hvarmed den förstod dölja sin svaghet för utlandet och der upprätthålla det rykte om kraft och klokhet, som föregående regeringar förvärfvat». Emellertid försummade han likväl ingenting för att utverka ett väpnadt förbund emot kejsaren och tyska riket, i händelse bistånd derifrån lemnades Holland.
I dessa sträfvanden understöddes Pomponne troget af Coventry, som förestälde svenska regeringen, huru Sverige och England förut sökt skydda Spanien och kejsaren mot Frankrikes öfvermakt, hvilken ock genom tripel-alliansen blifvit stäfjad. Sjelfva tripel-alliansen borde också förblifva bestående, men man borde ej tillåta Holland att styra den. Dess öfvermod borde qväsas, och man kunde gerna låta Frankrikes krigslystne konung bryta sin styrka mot Hollands starka fästningar. Sådant vore i alla fall bättre, än om han vände sig mot Spanien eller Tyskland. För öfrigt åsyftade Frankrikes och Englands krig mot Holland visst icke dess undergång, utan endast att sätta en gräns för dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
