Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina tullar och sina undersåtars handel. Om Holland för det ingångna förbundet sökte på något sätt skada Sverige, skulle Frankrike lemna det bistånd. Om, i händelse af ett krig, gemensam fördel skulle fordra att inbjuda andra stater till deltagande i förbundet, skulle sådan inbjudning ej ske till Danmark utan båda de förbundna makternas samtycke, hvarjemte franska regeringen uttryckligen förband sig att ej lemna subsidier åt Danmark. Slutligen bestämdes subsidierna åt Sverige till 400,000 rdr årligen under freden och 600,000 under krig, hvarjemte Ludvig XIV medgaf, att svenska styrkan i Tyskland under freden skulle få inskränkas till 6,000 man, genom hvilket medgifvande fredssubsidierna blefvo i det närmaste en ren behållning för svenska statsverket. [1]
Dagen efter undertecknandet af förbundsfördraget med Frankrike skedde sådant äfven af ett dylikt med England, som lofvade Sverige sitt bistånd mot hvarje anfall i följd af förbundet med Frankrike, äfvensom sin garanti och sitt understöd åt svenska regeringens rätt att bestämma öfver sitt rikes handels- och tullförhållanden, oaktadt allt hvad Holland kunde deremot stämpla. Tillika blef en Sveriges skuldförbindelse till England å 200,000 rdr dödad.
Vi hafva något utförligare meddelat förhandlingarna rörande detta förbund med Frankrike, emedan det, genom sina följder med hänseende till Sveriges så väl inre som yttre förhållanden, i sjelfva verket var den vigtigaste tilldragelsen under hela förmyndarestyrelsen. Rådsprotokollen, jemte de franska sändebudens brefvexling med sin konung rörande dessa förhandlingar, lemna dessutom flera upplysningar af icke ringa intresse i afseende å de särskilda svenska statsmännens ståndpunkt och synpunkter. Hufvudpersonen var visserligen De la Gardie, men han framstår mera såsom en smidig, fyndig, föga samvetsgrann diplomat än såsom en öfverlägsen statsman, hvaremot Clas Tott, å ena sidan, och Johan Gyllenstierna, å den andra, visade genom sina anföranden, att de uppfattat frågan i dess vidsträcktare omfattning och ur högre synpunkt än att för tillfället hjelpa Sverige ur den penningeförlägenhet, hvari det genom styrelsens misshushållning råkat, hvilken synpunkt synes hufvudsakligen varit De la Gardies. Särskildt framstår Tott såsom den redbaraste och ridderligaste bland de svenska rådsherrarne, alltid varmt förfäktande ärlighet och uppriktighet i hvarje aftal med en främmande makt, medan de öfrige i allmänhet visade sig alltför benägne att omfatta den då rådande grundsatsen, att i diplomatiska förhandlingar alla medel voro tillåtna, och att alltför mycket hylla Mazarins under dessa förhandlingar af De la Gardie åberopade uttryck, att »man aldrig bör vara en slaf af sitt ord». Äfven Nils Brahe och Johan Gabriel Stenbock, som i allmänhet voro ridderlige män, hvilka ingenting kunnat förmå att bryta en förbindelse mot en medborgare, tvekade icke att under dessa förhandlingar öppet förklara, att ingen stat håller löften, stridande mot dess intresse, och att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
