Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast är egen fördel, som bestämmer och upprätthåller förbund stater emellan, hvarvid Tott förtrytsamt utropade: »Hvad jag svurit måste jag ju hålla, det må vara till min fördel eller icke», och Johan Gyllenstierna med sin vanliga kärfhet anmärkte, att med sådana åsigter skulle inga riken finnas utan endast röfvaresamfund.
Genom de ingångna fördragen hade emellertid Sverige bundit sin yttre politik vid Frankrikes. Oredan i rikets penningeväsende och de erbjudna rika subsidierna, hvarmed man trodde denna oreda kunna afhjelpas, synas varit hufvudsakliga anledningen till detta vågsamma förbund, hvarigenom Sverige lätt kunde blifva inveckladt i ett vidt omfattande krig, för att befordra en främmande makts intressen. Man hoppades emellertid i det längsta kunna undandraga sig hvarje verksamt deltagande i kriget, men detta tog innan kort en så allvarsam vändning, att en sådan förhoppning blef allt mindre sannolik.
Några få dagar efter det med Sverige ingångna förbundet inryckte en stark fransk här i Nederländerna, af hvilka en stor del besattes af fransmännen, som tillika intogo en mängd orter i Rhentrakterna. Den nederländska republiken hade skyndat att ingå ett nära förbund med kurfursten af Brandenburg och med kejsaren, hvilka båda satte sina härar i rörelse. Nu började man i svenska rådet blifva bekymrad och uppgöra bemedlingsförslag. Man ville skicka den yngre Johan Gyllenstierna till Holland, men han undanbad sig detta uppdrag, »emedan han visste sig här hemma vara utsatt för förtal» och ville ej låta det taga öfverhand under hans frånvaro. Sedermera anmodades Johan Stenbock härom, men äfven han undandrog sig. Då utsågs Clas Tott att afgå till Frankrike, Per Sparre och Ehrensteen till England samt öfverste Wangelin till Brandenburg. Kanslern, som ifrigast påyrkat förbundet med Frankrike, började nu yttra någon tvekan, om icke denna makt skulle kunna så öka sina fordringar och Holland bjuda sådana vilkor, att Sveriges intresse kunde fordra ännu ett ombyte af parti, men sådant ansåg Tott hvarken ärligt eller gagneligt. Man försäkrade emellertid det holländska sändebudet, att svenska regeringen icke ämnade vika »en hårsmån» från sitt förra förbund med Holland. Det närmare förbund, republiken erbjudit regeringen, kunde denna nu visserligen icke ingå, men ville i stället göra allt för att medla fred mellan de krigförande makterna.
Kriget, ehuru Sverige ej öppet deltog deri, började dock snart nog öfva ett menligt inflytande på svenska handeln, och klagomål saknades icke öfver det steg regeringen tagit. I början af Juli besvärade sig kanslern, att »ett ondt tal var gängse i staden. Man belönar regeringens omtanke med otacksamma klagomål, att handeln studsar och att skotske kapare taga våra skepp. Man borde både muntligen och skriftligen befalla magistraten vaka öfver dem som prata, så vida man ej vill här tillåta samma fritalighet, som i Holland, England och Frankrike åstadkommit så mycken oordning. De, som klaga, äro mestadels främlingar, Holland tillgifna. Det heter att kriget gör mångens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
