Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta uppträde föreföll den 3 Oktober och en böneskrift uppsattes i öfverensstämmelse med flertalets önskan, men ännu den 5 November hade något svar från regeringen icke erhållits, hvarföre framställningen förnyades samt föranledde nu flera och långvariga öfverläggningar inom rådet. Å ena sidan yrkades af flertalet inom detsamma bifall till adelns framställning, å den andra frågans uppskjutande till dess konungen blefve myndig; men konungen lät genom sin mor bedja riksförmyndarne utfärda rangordningen före deras nedläggande af styrelsen, på det han sjelf måtte slippa taga befattning med detta obehagliga ärende. Bland annat uppstod äfven fråga om upprättandet af en rangordning för fruntimren, hvarvid rikskanslern upplyste, att Axel Oxenstierna en gång varit af drottning Christina anmodad härom, men svarat, att han gerna ville efterkomma allt annat hvad hennes maj:t honom befalte, blott icke detta, det vore honom alldeles för svårt. Rådet fann äfven nu detsamma, och man stannade slutligen vid att uppgöra en rangordning efter innehafvande embete, utan afseende å högre adelig värdighet, hvarvid man dock, för att icke allt för mycket stöta grefvarne, ej gick längre ned å ranglistan än till och med hofmarskalkar, samt tillade en förmaning till dem, hvilkas rang ej fans upptagen, att sig emellan visa undseende. Så utfärdades den 10 December 1672 den första svenska rangordningen, hvilken, utom riksråden, hvilkas rang framför alla öfriga konungens undersåtar var allmänt erkänd och således icke behöfde genom särskildt nummer bestämmas, innehöll endast 9 nummer, nemligen: 1) guvernörer och fältmarskalkar; 2) rikstygmästare, riksjägmästare och riksstallmästare; 3) presidenten i Wismarska tribunalet; 4) generaler; 5) generallöjtnanter; 6) hofkanslern; 7) landshöfdingar, amiraler och generalmajorer; 8) öfverkammarherrar; 9) hofmarskalkar. Inom hvarje nummer bestämdes rangen af ålder i tjensten.
Denna i sig sjelf föga vigtiga och likväl så ofta återkommande fråga hade sålunda ändteligen på förmyndarestyrelsens yttersta tid blifvit bragt till afgörande, efter att förut under denna styrelses hela tillvaro hafva utgjort ett tvisteämne mellan hög- och lågadeln. Emellertid, om man också finner en mer och mer tilltagande söndring mellan dessa båda den svenska adelns hufvudafdelningar, likasom äfven en allt mera tilltagande sträfvan hos den talrikare lågadeln till öfvervigt öfver den mindre talrika, men förmögnare och af regeringen mera gynnade högadeln, finner man dock dem båda förenade i sina sträfvanden till ökade rättigheter gent emot så väl konungamakten som de öfriga riksstånden.
Ännu hördes någon gång från medlemmar af de gamla högadeliga slägterna yttranden af missbelåtenhet med införandet af en ärftlig konungamakt, och Carl Gustafs testamente visar, att han sjelf icke hyste synnerligt förtroende för högadelns månhet om hans sons rättigheter. Anledningar saknas också icke att hos den förra förmyndarestyrelsen förutsätta vissa sträfvanden att af Sverige göra en aristokratisk republik, med en valkonung, som i sjelfva verket ej skulle blifva konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
