Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så blefvo dessa frälse på samma gång som egaren; att svensk adelsman, som erhållit förläningar i Skåne, fick innehafva dem enligt danskt-adeliga privilegier, som voro ännu mera omfattande än de svenska; att utom de gamla säterierna fingo anläggas nya för säteriegarens barn, hvilken rättighet så missbrukades, att kronans, kyrkornas, presterskapets rätt derigenom led betydligt afbräck. Det gick ock slutligen så långt, att Lorentz Creutz i sittande råd påstod, det i riket funnes öfver tusen olagliga säterier, hvilkas utskylder undansnillades kronan, kyrkorna och presterskapet. Riksjägmästaren Clas Banér klagade, å embetets vägnar, att adeln förstörde kronans jagt och skogar; öfverståthållaren Axel Sparre, att då Stockholms förstad Norrmalm under Gustaf Adolfs tid ensam gaf i kontribution 8000 daler, kunde nu icke så mycket erhållas af hela staden, oaktadt dess betydliga tillväxt sedan den tiden. Orsaken var, sade han, att invånarne till minst en tredjedel utgjordes af adelns skomakare, snickare och andra handtverkare, hvilka enligt de adeliga privilegierna voro befriade från flera utskylder. Man stadgade äfven, att adelsman, som af kronan köpt räntorna af ett skattehemman, skulle näst slägten hafva löserätt dertill. Det gick till och med ända derhän, att man påstod, det en ofrälseman ej borde få besitta mer än ett enda hemman, och man utgaf ett påbud, att säljare af kol skulle utbjuda dem till salu åt en frälseman, innan han fick afyttra dem åt någon annan, hvilket påbud man dock snart måste återtaga.
Adelns sträfvanden att blifva ensam egare af Sveriges jord framträdde tydligare än någonsin, och mycket fattades ej heller nu, att dessa sträfvanden gått i fullbordan, emedan adeln vid slutet af Carl XI:s minderårighet verkligen var laglig egare eller innehafvare af mer än fyra femtedelar – enligt andra uppgifter fem sjettedelar – utaf all jorden i Sveriges rike. På detta förhållande grundade sig ock adelns påstående att vid riksdagarna betyda mera än de öfriga stånden och icke kunna af dem öfverröstas. Vi hafva förut anfört Rålambs yttrande, att rådet, adeln och krigsbefälet väl borde kunna motverka de tre ofrälsestånden, samt Gyllenstiernas, att adeln hade det verkliga af regeringsmakten, ofrälsestånden endast dess sinnebild, hvilka yttranden rådet visserligen ogillade, såsom gifvande allt för mycken anstöt åt de öfriga stånden, men hvilka åsigter dock delades af rätt många både inom rådet och adeln i allmänhet.
Till alla rikets embeten och tjenster af någon betydenhet yrkade adeln uteslutande rätt. Redan 1660 föreslogs, att endast adelsmän skulle kunna få någon plats inom bergs- och kommersekollegierna, hvilket dock ej kunde drifvas igenom. Vid två riksdagar efter hvarandra begärde riddarhuset inrättandet af ett adelsgarde, bestående endast af frälsemän, såsom en förberedelse att blifva officerare, hvilket i sjelfva verket var ett försök att få allt befälet vid hären inom adeln. När statsverkets mer och mer försämrade ställning i början af 1668 gjorde en mängd indragningar af embeten och tjenster nödvändiga, fordrade adeln vid samma års riksdag, att sådana ej måtte verkställas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
