Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena under de första regeringsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligast före och efter de stora helgerna, och under tiden fingo regeringsärendena hvila.
Den, som nu hade mest att säga inom styrelsen, var åter rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Mot slutet af förmyndareregeringen hade hans anseende och inflytande mer och mer aftagit. Bielke-partiet, understödt af de nya riksråden Rålamb och Johan Gyllenstierna, ofta äfven af Per och Nils Brahe, hade vunnit allt större öfvertag, och först under denna regerings sista år hade, genom afslutandet af det ödesdigra förbundet med Frankrike, De la Gardies inflytande börjat åter stiga. Sjelf kände han sig dock mycket osäker derom och sökte derföre i tid ställa sig så väl som möjligt hos den unge konungen, för att i honom ega ett säkrare stöd än i det vacklande flertalet inom rådet. Genom sin slägtskap med konungen, sin stora erfarenhet och mångsidiga kännedom af rikets alla ärenden, sin rika bildning och sitt angenäma väsende tillvann han sig också den unge furstens ynnest och förtroende i vida högre grad än någon bland den öfriga rådspersonalen och, för att så mycket säkrare bibehålla sig deri, närmade han sig mer och mer till enkedrottningen, genom hvilken han hoppades ytterligare kunna inverka på hennes son, samt sökte så mycket som möjligt minska rådets inflytande och skilja det från konungen.
Så infördes redan några få månader efter Carl XI:s tillträde till regeringen i sättet för ärendenas föredragning en förändring, som var af icke ringa vigt, såsom en inledning till det blifvande enväldet. På kanslerns tillstyrkan föredrogos på eftermiddagarna i konungens sängkammare några ärenden, dem kanslern uppgaf vara af mindre vigt, i närvaro endast af konungen, rikskanslern samt ett par af denne utsedde kanslisekreterare. Efter hand började likväl allt flera och allt vigtigare ärenden föredragas och afgöras i detta sängkammarråd, som också förstärktes med några nya rådgifvare, på hvilka kanslern trodde sig kunna lita. Redan under året 1673 klagade riksråden, att de hade föga förtroende, föga del i styrelsen; att deras domsrätt i revisionsmål tidtals upphäfdes; att de ej fingo del af svenska sändebudens bref från de utländska hofven m. m. Men dessa klagomål vunno intet afseende, och De la Gardie fortfor i sina bemödanden att från konungen skilja alla män af någon betydenhet samt i stället omgifva honom med uppkomlingar, hvilka hade att tacka De la Gardie för sin fortkomst och således borde blifva hans villiga verktyg.
Sådana af rikskanslern förordade och beskyddade sängkammarrådgifvare voro: statssekreteraren Frans Joel, sedan 1660 adlad, med namnet Örnestedt, en duglig och mycket använd embetsmän, med stor förmåga att uppsätta fattade beslut och föreslå lämpligaste sättet för deras verkställande, men med vida mindre att sjelf uttänka sådana och med ännu mindre att i strid mot de maktegande försvara en sjelfständig åsigt; statssekreteraren Henrik Hoghusen, adlad sedan 1662, äfven mycket använd och berömd för ovanlig skicklighet att i pennan uppfatta allt, som honom ålades, men med ännu mindre sjelfständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
