Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Upsala 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afskuren samt dervarande svenska stridskrafter lemnade åt sitt öde. Rikskanslern ville nu söka förmå Ludvig XIV, för hvars skull Sverige kastat sig in i ett krig, som tycktes antaga så hotande omfattning, att skicka franska trupper till dess bistånd och utverka afsändandet af engelska krigsskepp till Östersjön samt derjemte öka understödsmedlen; men då det var alltför osäkert, om dessa framställningar komme att bifallas, beslöts tillika, att man skulle sammankalla en riksdag, för att erhålla mera krigsfolk och gärder till dess underhåll, äfvensom konungens kröning då skulle firas.
Riksdagskallelsen utfärdades den 18 Juni, samma dag som striden stod vid Fehrbellin, hvarom underrättelsen några dagar derefter kom till Stockholm och der väckte stor bestörtning. Rikskanslern tycktes dock taga saken mera lugnt än någon annan, ty han förblef under de följande tre veckorna orörlig på ett af sina gods, utan att taga ringaste befattning med regeringsärendena eller ens besöka konungen, ehuru denne för tillfället befann sig på endast några få mils afstånd. Det var också först när konungen ett par veckor efter striden vid Fehrbellin kom till Stockholm, som rustningarna började bedrifvas med något allvar; men mot slutet af Carl XI:s minderårighet hade så mycken lojhet blifvit rådande i alla delar af förvaltningen och alltsedan fortfarit, att äfven nu allt bedrefs med yttersta långsamhet. Konungen hade befalt förstärkningars skyndsamma afsändande till den slagna hären i Tyskland; men de dröjde från den ena veckan till den andra och flottan, som skulle öfverföra dem, blef ej färdig med sin utrustning, ehuru det var af yttersta vigt, att den afgick, innan de danska och holländska flottorna hunno förena sig och blifva den öfvermäktiga. Förgäfves sökte Feuquières sätta något mera lif i krigsrustningarna genom att till konungen afgifva ett allvarsamt memorial, som upplästes i rådet. Det hade ingen annan verkan, än att riksråden beklagade sig, att en främmande makts sändebud tillåtit sig ett så skarpt klander mot dem. Konungen svarade dock, att det väl kunnat vara ännu skarpare, och rikskanslern, som icke ville taga åt sig något af klandret, utbredde sig i klagomål öfver att konungen var så illa betjent. För öfrigt var han äfven nu, såsom vanligt, frikostig med lysande löften. Den 17 Juli försäkrade han konungen, att tre dagar derefter skulle 2,000 man vara om bord och inom halfannan vecka 40 ypperliga krigsskepp gå till sjös, med 8,000 matroser och 4,000 man fotfolk. Konungen hade emellertid förlorat förtroendet till hans förespeglingar, hvilka äfven denna gång visade sig lika ogrundade som så ofta tillförene. Kanslerns inflytande sjönk för hvarje dag, utan att derföre hans motståndares inom rådet var i stigande. I sjelfva verket hade konungen lika litet förtroende för de ena som för de andra, och det var nu egentligen hans sängkammar-rådgifvare, sekreterarne, som hade hans öra. Inom rådet stämplade man emellertid mot hvarandra lika ifrigt som förut, och från båda sidorna afbidade man med otålighet den instundande riksdagen, som borde gifva utslaget i denna partistrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
