Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Upsala 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I medlet af Augusti samlades ständerna i Upsala. Landshöfdingen, Gustaf Duwall var landtmarskalk, erkebiskopen Lars Stigzelius talman och biskopen i Linköping, Johannes Terserus, vice talman för presteståndet, justitieborgmästaren i Stockholm Olof Thegner talman för borgareståndet samt bonden Johan Persson från Simtuna härad i Upland för bondeståndet. Den 26 Augusti mottogo ständerna å Upsala slott konungens proposition, som handlade om kröningen, om behofvet af folk och penningar för kriget samt om lagens och kyrkoordningens förbättrande. Följande dagen tillkännagafs för ständerna, att Danmark med krig anfallit Sverige. Härigenom ökades ytterligare den jäsning i sinnena, som redan förut var rådande. Man fann Sverige inveckladt i krig mot kejsaren och tyska riket, mot Holland och mot Danmark utan att nöjaktigt blifvit visadt, huru riket kommit i så vådliga förhållanden, hvad som blifvit gjordt för att afböja dem och hvilka utvägar man hade att reda sig derur.
Den 4 September var adeln församlad i Gustavianska lärosalen, då kammarrådet Jakob Fleming yrkade, att riksråden borde redogöra för de tillgångar, de genom sin föregående förvaltning beredt för kriget. Hofrådet Clas Fleming, en son till Herman Fleming, som i början af förmyndarestyrelsen blifvit utesluten ur regeringen, understödde sin frändes yrkande, och så var det nu från Flemingska slägten som de första framställningarna om en räfst för förmyndarestyrelsens statsförvaltning utgingo. Samtidigt gjordes ock af bondeståndet påminnelser om reduktionen, i hvilka äfven de öfriga ofrälse stånden ifrigt instämde, och båda dessa angelägenheter blefvo sedermera riksdagens hufvudfrågor.
Den 9 September infunno sig utskott från alla fyra stånden i rådet och aflemnade en skrifvelse, i hvilken yttrades, att den förra riksdagen framför allt tillstyrkt fred; men icke desto mindre befann sig riket nu oförmodadt i krig. Innan ständerna tillsågo hvad bistånd de deruti kunde göra kongl. maj:t, önskade de veta hvilka medel regeringen hade att tillgå. Efter en fjortonårig fred borde dessa icke kunna vara ringa. Skrifvelsen innebar sålunda ett öppet klander mot förmyndarestyrelsen och tillika en antydan, att ständerna ville med den anställa en efterräkning. Så långt hade ständerna dittills aldrig vågat gå. Också sträckte den gamle riksdrotsen sina händer mot höjden och utropade, att han varit vid 40 riksdagar, men aldrig hört något sådant. På ett så beskaffadt anfall var ock rådet ej beredt. Några af riksråden ville framlägga rådsprotokollen för ständerna och sjelfve begära en undersökning; andra vägrade. Medan man tvistade härom, inträffade en annan tilldragelse, som särskildt rörde rikskanslern och väckte ännu mera uppseende.
Vi hafva förut anmärkt, att, bland alla De la Gardies motståndare Johan Gyllenstierna både var den farligaste och äfven så ansågs af De la Gardie. Denne hade derföre länge varit betänkt på någon utväg att befria sig från denne fruktade fiende och trodde sig hafva funnit en sådan genom att aflocka rikshistoriografen Widekindi, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
