Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertygade om sitt misstag, vände de sig mot den nya fienden. Genom en för svenskarne lycklig tilfällighet skedde sammanstötningen just då danska högra flygeln, som marscherade på östra sidan om de stenmurar, hvilka här följde landsvägen, var genom dessa, så väl som genom en höjd, skild från fotfolket och venstra flygeln, hvaraf svenskarne begagnade sig att med yttersta häftighet anfalla denna flygel, hvars båda linier kastades öfver ända.
Under striden och förvirringen begagnade konungen tillfället att komma igenom den fiendtliga linien samt red, åtföljd endast af Ascheberg, Dahlberg och en lifdrabant, midt emellan två fiendtliga sqvadroner, men råkade dervid i yttersta fara, emedan minst tjugo fiendtliga ryttare sattte efter honom, afskjutande sina pistoler, hvilkas kulor hveno kring de framilande. Konungen kom dock lyckligt igenom och fann till sin stora glädje de sina redan i antågande att möta honom. De hade vid de första skotten gissat anledningen till danskarnes vändning, som i början så mycket förundrat dem. Det måste vara konungen, som återkommit och fallit danskarne i ryggen. All trötthet och nedslagenhet voro nu försvunna och med friskt mod satte sig hären i rörelse att understödja konungen.
Hans på andra sidan om fienden qvarstannade rytteri hade emellertid en svår strid att utkämpa mot fiendens stora öfvermakt. Drabanterne hade sammansmält till en tredjedel af sitt ursprungliga antal, de två sqvadronerna af gamla adelsfanan under öfverste Drake hade blifvit nästan tillintetgjorda, och vid lifregementet funnos, utom dess chef Nils Bielke, endast 5 officerare qvar, men icke desto mindre höll det sig ännu tillsammans och kastade fienden ifrån sig. Helmfelt och Bielke ordnade de glesnade leden så godt det lät sig göra, för att mottaga den ojemförligt öfverlägsna fiendens anfall, och erhöllo dervid något stöd af de höga steninhägnaderna. Så började ännu vid skymningens inbrytande en ny strid, i hvilken de kämpande dock ryckte helt långsamt mot hvarandra, svenskarne emedan deras hästar voro uttröttade, och danske ryttarne emedan de ej vågade för långt skilja sig från fotfolket. För de af hunger och trötthet utmattade svenskarne fans dock mot den mångdubbelt talrikare fienden föga annan utsigt än till en ärofull död, då i detsamma kung Carl blef synlig på sin hvita springare i spetsen för 2 sqvadroner och kort derefter äfven Ascheberg med några sqvadroner. Helmfelt och Bielke stannade nu, för att lemna de anryckande tillfälle att komma närmare, och äfven danskarne höllo inne med det tillämnade anfallet vid åsynen af de framilande svenska sqvadronerna. I stället anföllos de nu sjelfva från ena sidan af Helmfelt och Bielke, från den andra af konungen och Ascheberg, samt nödgades, ehuru efter ganska tappert motstånd, rymma fältet och lemna qvar både fotfolk och artilleri. På det blottade fotfolket höggo de svenske ryttarne in med vild förbittring, hvilken i synnerhet röjde sig mot de holländska matroser, Tromp lemnat till danska fotfolkets förstärkning, men hvilka de svenske ryttarne ej tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
