Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spanska Nederländerna, för att bereda en hederlig fred åt sin bundsförvandt, som genom honom blifvit inledd i kriget, och i sådan syftning voro både Wilhelm af Oranien, kejsaren och Spanien villige att understödja de svenska fordringarna samt vägrade att garantera sina bundsförvandter bibehållandet af de från Sverige gjorda eröfringarna, till stor harm och oro för Danmark, Brandenburg och de lüneburgska furstarne. Men Ludvig, som ej blifvit okunnig om dessa försök å svenska regeringens sida, visade sig ingalunda villig till den antagna förutsättningen, utan började tvärt om föreställa Carl XI nödvändigheten att genom afträdandet af en eller annan besittning köpa sig fred eller stillestånd af sina talrika fiender, samt lät äfven inleda mycket hemliga underhandlingar med Brandenburg, de lüneburgska furstarne och Danmark, hvilka han erbjöd fred eller neutralitet, då han ville garantera dem att få behålla det mesta af hvad de tagit från Sverige. På detta sätt ville Ludvig, medan han sjelf var i hemliga underhandlingar om en separatfred med Holland, förhindra Sverige att genom en dylik se sig till godo och göra sig oberoende af honom samt möjligen öfvergå till hans fiender, i hvilket fall han ville hafva vägen öppen att genom sin utlofvade garanti bringa Danmark och de tyska furstarne öfver på sin sida.
Underhandlingarna om en särskild fred mellan Sverige och Holland fortgingo emellertid, och de svenska sändebuden åtogo sig att till Ludvig XIV framföra och med Sveriges inflytande understödja de vilkor, hvarunder fredspartiet inom republiken ville ingå fred med Frankrike. Deremot lofvades, att republiken, medan underhandlingarna rörande dessa fredsvilkor pågingo, icke skulle hvarken med subsidier eller med skepp och manskap understödja Sveriges fiender. I Mars 1677 uppdrogo Oxenstierna och Olivecrantz åt svenske ministern vid franska hofvet Nils Liljeroth, som då genom Nimwegen reste till Paris, att personligen till Ludvig XIV öfverlemna Hollands fredsförslag; men Ludvig åtnöjde sig att hänvisa detsamma till behandling vid kongressen, hvarefter de holländske statsmän, som förut varit frikostige med löften till Sverige, åter visade sig likgiltige.
Tillika hade Oxenstierna och Olivecrantz i början af året 1677 begynt underhandlingar med de kejserliga sändebuden vid kongressen, för att söka göra kejsaren benägen för en särskild fred med Sverige och medgifva återställandet af dess tyska besittningar, hvilka endast skulle komma att rikta Brandenburg, hvars förstoring man väl visste att kejsaren icke önskade. De sålunda började underhandlingarna gillades af svenska regeringen och möttes äfven med mycken beredvillighet af kejserliga sändebuden vid kongressen, men ledde, lika litet som de med Holland till det önskade målet. I sjelfva verket afsåg här, såsom vid dylika tillfällen i allmänhet, hvarje makt blott sin särskilda fördel och drog icke i betänkande att för egen vinning uppoffra en bundsförvandt. Holland och kejsaren hade visat sig villiga att med Sverige ingå särskilda underhandlingar, men endast för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
