Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom förmå Ludvig XIV till någon eftergift af sina eröfringar i spanska Nederländerna, och så snart de funno, att han ej lät förmå sig härtill hvarken af önskan att bibehålla Sverige såsom bundsförvandt eller af farhåga att få det till fiende, visade de sig ånyo lika litet angelägna om Sveriges vänskap som förut. Kejsaren, så väl som de tyske furstar, hvilkas områden gränsade intill kurfurstens af Brandenburg, sågo visserligen hellre Sverige behålla sina tyska besittningar, än att de skulle tillfalla kurfursten; men de befarade, att, om Sverige bröte med Frankrike, skulle Ludvig XIV i stället garantera Brandenburg och Danmark hvad de tagit från Sverige, och i sådant fall råkade man ur ett ondt i ett ännu större. De ansågo derföre bäst att icke med Sverige ingå någon särskild fred, utan bringa alla frågorna till gemensamt afgörande vid ett allmänt fredsslut.
Samtidigt med dessa underhandlingar pågingo sådana äfven mellan Sverige och några tyska furstar, hvilkas biträde mot Brandenburg och Danmark man ville vinna. Under åren 1674 och i början af 1675 hade svenska regeringen ingått särskilda fördrag med kurfurstarne af Sachsen och Baiern samt med hertigen af Hannover, hvilka förbundit sig att bistå Sverige i försvaret af dess tyska stater, men efter svenskarnes nederlag vid Fehrbellin hade Baiern skyndat att förklara sig neutralt, Hannover tvungits dertill och Sachsen, efter mycket vacklande, slutligen deltagit i rikskriget mot Sverige. Under året 1675 hade Carl XI sändt kanslern i bremiska regeringen Esaias Pufendorf till hofven i Hannover, Dresden och München samt åtskilliga smärre tyska furstar, för att söka mildra det ofördelaktiga intrycket af nederlaget och föreställa dem den fara, som genom kejsarens växande makt hotade deras rättigheter såsom medlemmar af tyska riket, samt fördelarna af ett förbund med Frankrike och Sverige, för att vinna trygghet mot kejsarens ingrepp i deras friheter. De hade också ej visat sig obenägna, men fordrade, såsom vilkor för sitt biträde till det föreslagna förbundet, rika fransyska subsidier samt en stark svensk härs uppträdande i Tyskland. Det senare omöjliggjordes af svenska flottans nederlag, och Ludvig XIV visade sig ej synnerligt böjd för frikostighet mot furstar, af hvilka han ej trodde sig kunna vänta motsvarande bistånd. Pufendorf fullföljde emellertid sitt uppdrag med sådan ifver, att kejserliga regeringen utsatte ett pris af 1,000 dukater för den, som kunde gripa och föra honom fången till Wien. Han gjorde en mängd hemliga och ganska äfventyrliga resor till de särskilda tyska hofven och underhöll en mycket liflig brefvexling med ett stort antal tyska statsmän; men ju mera Sveriges motgångar ökades, desto mindre benägenhet visade de tyske furstarne att sluta sig till det samma.
Medan intrigerna och underhandlingarna korsade hvarandra i vestra Europa, hade det östra icke heller varit oberördt deraf. I Ryssland herskade ännu czar Alexei, sedan gammalt Sveriges ovän. Danmark, Holland och Brandenburg hade genom sina utliggare gjort allt för att reta hans roflystnad och locka honom till ett infall i svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
