Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Sobiesky ej förr än den 6 Februari 1678, då äfven Ludvig XIV lemnade sin garanti.
Kort efter fördragets undertecknande sammandrog Sobiesky några tusen man af de trupper, som afskedats efter freden i Surawno, och franske ambassadören i Polen markis de Bethune samlade äfven i polska Preussen en liten styrka, som borde stöta till den svenska hären; men hela företaget strandade mot Sveriges oförmåga att utrusta den öfverenskomna truppstyrkan och på långsamheten i alla tillredelser till denna utrustning. När ingen svensk här syntes till, afstod Sobiesky från alltsammans, och när ändtligen mot slutet af året 1678 en svensk styrka satte sig i rörelse från Riga, förklarade polske konungen att han ej kunde fullgöra sin ingångna förbindelse före den snart förestående riksdagen. Vi hafva här ofvan omtalat den bedröfliga utgången af detta försök att rädda Pomern, och härmed upphörde ock förbundet mellan Sverige och Polen.
Sverige hade under året 1677 genom motgångarna till sjös och i Pomern blifvit ytterligare försvagadt, hvaremot Frankrike, fortfarande gynnadt af krigslyckan, var mäktigare än någonsin. Svenska regeringen hade ock börjat allt tydligare inse, att någon separatfred med Holland eller kejsaren, hvarigenom Sverige skulle kunna återfå sina förlorade besittningar, ej kunde tillvägabringas, och Olivecrantz, som i slutet af Augusti öfverrest till Sverige, hade, genom den närmare kännedom han meddelat om fortgången af de förda underhandlingarna, ytterligare styrkt konungen och Johan Gyllenstierna, numera den egentlige ledaren af Sveriges yttre politik, i denna uppfattning. Äfven rådets betänkande inhemtades och öfverensstämde dermed. Man blef nu ense derom, att Sverige icke vidare borde inlåta sig med Holland och dess bundsförvandter, utan med full uppriktighet sluta sig till Frankrike samt af detsamma begära den kraftigaste icke blott diplomatiska utan äfven militära hjelp. Sändebuden i Nimwegen skulle rätta sitt handlingssätt efter den nu beslutade förändringen i Sveriges hållning, men likväl, till dess man blifvit säker på Frankrike, »hålla verket gåendes» med Holland, kejsaren och Spanien. Tillika skulle man söka ett stöd i England, hvars konungs fortfarande hemliga förstånd med Ludvig XIV man ej betviflade och hvars parlament man möjligen kunna vinna genom att egga dess handelsafund mot Holland och genom beviljandet af en fördelaktig handelstraktat, hvarom svenske ministern i London, Lejonberg, erhöll befallning att känna sig före.
Invigd i dessa planer och försedd med dithörande instruktioner, återkom Olivecrantz till Nimwegen i början af året 1678, men möttes der af en underrättelse, som måste föranleda väsentliga jemkningar i dessa instruktioner, åtminstone för så vidt de rörde förhållandena till England. Prins Wilhelm af Oranien hade nemligen i Oktober 1677 gjort en resa dit, förmält sig med äldsta dottern till Carl II:s yngre broder och förmodade efterträdare, hertigen af York, samt utverkat ett förbundsfördrag, som afslöts i Haag den 10 Januari 1678 mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
