Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
England och nederländska republiken, genom hvilket Carl II förband sig att förena sina vapen med republikens, om Frankrike icke ville underkasta sig de fredsvilkor, som skulle blifva det förelagda. Han hade ock redan börjat sätta sin här och flotta i stridbart skick samt återkallade de engelska trupper, som sedan krigets början varit i Frankrikes tjenst.
Denna omkastning i Carl II:s dittills följda politik väckte största bestörtning hos de svenska sändebuden. Om Ludvig XIV, såsom väl var att förutse, vägrade underkasta sig de fredsvilkor, man ville föreskrifva honom, och krig i följd häraf utbröt mellan England och Frankrike, blefve högst sannolikt äfven Sverige indraget i detta krig, så vida det icke ville bryta med sin bundsförvandt, och om så England ökade antalet af Sveriges fiender, blefve dess ställning nära nog förtviflad. Hvad som således framför allt måste göras var att, så vidt möjligt, söka förekomma utbrottet af ett krig mellan England och Frankrike. Sedan Lejonberg inberättat, att Carl II visat benägenhet för förnyandet af det förra förbundet med Sverige, skyndade Olivecrantz i Mars 1678 öfver till London, för att söka underhålla denna den engelske konungens gynsamma sinnesstämning och vinna hans medverkan till biläggande af kriget mellan Sverige och dess grannar, utan någon minskning i dess område.
Ditåt syftade nu Olivecrantz’ bemödanden vid Carl II:s hof, under det Danmarks och Brandenburgs sändebud af alla krafter sökte locka England in i kriget ej blott mot Frankrike, utan äfven mot Sverige. Genom Ludvig XIV:s öfverlägsna diplomati och framgångar i kriget togo sakerna emellertid snart nog en annan vändning. Genom hemliga förbindelser med oppositionens ledare inom engelska parlamentet förstod han väcka dess oro för att konungen kunde, genom att under kriget ega Englands stridskrafter till sitt förfogande, begagna dem att göra slut på folkets frihet, och tillika började han å nyo med fredspartiet i Holland hemliga underhandlingar, åt hvilka Gents och Yperns eröfring af franska härar i Mars 1678 gåfvo ökadt eftertryck. När han sålunda visste, att sinnesstämningen inom så väl England som Holland var öfvervägande fredlig, framträdde han med sina fredsvilkor, i det han den 9 April både till kongressen i Nimwegen och till Carl II såsom medlare afsände sitt »ultimatum för den allmänna freden», hvilket bekantgjordes i Nimwegen den 15 April. Redan i första punkten af detta ultimatum framstäldes såsom vilkor för de afträdelser, hvartill Ludvig i det följande förklarade sig beredd, att Sverige skulle erhålla »en fullständig satisfaktion», hvilken konungen af England äfven skulle lofvat både å egna och nederländska republikens vägnar, och emedan hertigens af Holstein-Gottorp intresse på det närmaste vore förbundet med Sveriges, borde äfven han innefattas i freden på de vilkor, hvarmed han kunde vara tillfredsstäld. För öfrigt innehöll detta ultimatum med hänseende till tyska riket återställandet af westfaliska fredens bestämmelser, erbjöd att åt Spanien återlemna åtta intagna fasta orter i spanska Nederländerna, för att åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
