Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapenbroder i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona, till Paris, för att söka förmå Ludvig XIV till en snar och verksam hjelp både till lands och sjös, och Otto Wilhelm von Königsmarck fick befallning att resa till Frankrike, för att, i händelse hjelptrupper lemnades, taga befälet öfver dem. Men Ludvig visade föga håg för annat bistånd än på diplomatisk väg, och det förmynderskap, han dervid tillvällat sig öfver Sverige, sårade på det högsta Carl XI:s stolthet. Feuquières sökte nu på allt sätt beveka honom att med någon uppoffring ingå fred äfven med Brandenburg och Danmark samt öfvertalade rikskanslern och rådet att till konungen göra en framställning om nödvändigheten att söka fred, äfven om den måste köpas med uppoffringar, men hvarken dessa eller den franske ministerns föreställningar verkade någon förändring i Carl XI:s yrkande att återfå allt hvad Sverige förlorat.
Nu ändtligen, när kurfursten af Brandenburg icke heller ville ge efter, utan tycktes beredd att hellre fortsätta kriget till det yttersta, började Ludvig XIV, på Bielkes föreställningar, vidtaga kraftigare åtgärder. En fransk här ryckte långsamt in i det kurfursten tillhöriga Cleviska landet, medan brandenburgska hären ännu var sysselsatt med motande af det svenska infallet i Preussen från Lifland. Men den oro, som af detta de franska truppernas inryckande framkallades både i Tyskland och Holland, förmådde Ludvig att den 31 Mars medgifva ett stillestånd å så väl Frankrikes som Sveriges vägnar, och han hade sålunda här å nyo upphäft sig till Sveriges förmyndare. Under stilleståndet fortsattes underhandlingarna och kurfursten gjorde det ena jemkningsförslaget efter det andra samt försummade icke heller att anropa Ludvigs ädelmod, men det enda han kunde utverka var att få behålla hvad han efter westfaliska freden måst till Sverige afträda, hvilket medgifvande dock äfven skedde egenmäktigt af Ludvig XIV, emot Bielkes gensägelser.
Så afslöts i S:t Germain den 29 Juni 1679 fred mellan Sverige och Brandenburg, då kurfursten förband sig att till Sverige återställa alla af honom tagna städer och länder, som blifvit till Sverige afträdda genom freden i Osnabrück 1648, hvaremot han skulle få behålla den landsträcka på östra stranden af Odern, hvaraf Sverige kommit i besittning genom fördraget i Stettin 1653, med undantag af städerna Damm och Gollnow, med deras områden, hvilka uttryckligen varit i osnabrückska fredsfördraget omnämnda. Dock skulle staden Gollnow få tills vidare förblifva under brandenburgsk lydnad, såsom pant för en summa af 50,000 rdr, men med rättighet för svenska regeringen att sjelf bestämma tiden för inlösen af denna pant. Konungen af Frankrike åter förbehöll sig rätt att behålla de af hans trupper besatta, kurfursten tillhöriga städerna Wesel och Lippstadt till dess fredsfördragets vilkor med hänseende till Sverige blifvit uppfylda, samt lofvade i en särskild artikel att, såsom ett prof på sina goda afsigter både mot Sverige och Brandenburg, till kurfursten utbetala en summa af 300,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
