Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Carl XI enväldig. Förmyndare-räfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste han alltid förlita sig på någon annan, som erhöll ledningen af det hela – först De la Gardie, så Lindsköld, så Gyllenstierna. Emellertid hade hans erfarenhet under kriget och det förfall, den oreda, han då upptäckt i alla delar af förvaltningen, öfvertygat honom om nödvändigheten att sjelf taga ledningen deraf, och då han nu mognat från yngling till man, kände han sig ock ega tillräcklig kraft att sjelf utöfva denna ledning. För att så mycket kraftigare och för riket gagneligare kunna utöfvas, skulle den vara så obegränsad som möjligt och derföre alla hinder för den kungliga myndigheten undanrödjas. Råds- och adelsväldet hade bragt riket i förfall. Båda skulle derföre störtas. Härvid hade 1680 års ständer varit konungen behjälpliga, och det verk, som då begynte, skulle nu fullföljas. Suveränetets-förklaringen hade frigjort konungen från allt beroende af rådet. Förmyndareräfsten skulle nu tillintetgöra hvarje försök till motstånd å rådets sida, och reduktionen göra slut på adelsväldet.
Medan konungen i Kungsör arbetade med Ascheberg, Hans Wachtmeister och generaltullförvaltaren Brynte Cronschöld på ordnandet af hären, flottan och drätseln, var rådet fortfarande samladt i Stockholm. De la Gardie, som icke varit närvarande under riksdagen, deltog nu såsom riksdrots i rådets öfverläggningar. Rikskansler hade efter honom ej blifvit tillsatt, men grefve Bengt Oxenstierna, utnämnd till kanslipresident 1680, förde ordet i rådet, likasom i kansliet. En kommission, tillsatt af alla fyra riksstånden, hade att ransaka och döma öfver förmyndarestyrelsens förvaltning; en annan, utsedd af adeln, att verkställa den beslutade reduktionen; en tredje, förordnad af konungen, att undersöka huru drätselverket blifvit handhafdt efter konungens eget tillträde till regeringen.
Oro och jäsning rådde öfverallt och tilltogo i samma mån som förändringarna blefvo mera genomgripande. De, som dittills varit de rike och mäktige i landet, sågo sig nu hotade med ekonomisk undergång och med förlusten af allt politiskt inflytande. För svaga att göra motstånd, voro de så mycket bittrare i sin klagan. Man beklagade, man klandrade konungen och förutspådde hans fall. Utan stöd af rådet och adeln skulle han snart finna sig i saknad af både krigsmakt och penningar. Det segrande partiet var föga lugnare. Det hade angripit och skulle, under verkställigheten af de vid riksdagen fattade besluten, fortfarande angripa de myndigaste männen i riket. Om konungen under någon af sina halsbrytande ridter eller oförvägna björnjagter satte lifvet till, hvem skulle styra riket? Skulle icke då de, som nu voro de besegrade, åter komma till väldet, och hvad blefve då deras angripares lott? Äfven de ofrälse stånden, åtminstone presterskapet och borgerskapet, började visa ånger öfver, att de gått alltför våldsamt tillväga mot rådet och adeln, och särskildt började borgarena besinna, att de, som dittills mest riktat dem, hädanefter blefve urståndsatte dertill. Konungen ensam visade sig lugn, orubblig och fast i sina föresatser. »Han är obekymrad vid alla de faror, som omgifva honom, och gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
