Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Carl XI enväldig. Förmyndare-räfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställas till regeringsherrarne och derjemte till hela rådet samt i sittande råd framlemnas.
Ständernas kommission tvekade icke att ställa denna kungliga befallning sig till efterrättelse, utan aflät den 4 December en stämning till hela rådet, der stor förbittring röjde sig mot De la Gardie, som »dragit dem detta öfver hufvudet». Rådet uppvaktade konungen för att beklaga sig öfver den utstälda stämningsskriften, men förklarade likväl, att endast hvar och en finge svara för sig, ville de icke undandraga sig ansvaret för sina råd. Emellertid återlemnades stämningsskriften så väl af regeringsledamöterna, De la Gardie och Gustaf Otto Stenbock, som af rådet, och kommissionen förfrågade sig nu åter hos konungen hvad som vore att göra, men han öfverlemnade afgörandet åt ständerna, hvilka, såsom redan är nämndt, beslöto, att stämningen skulle först afgå endast till regeringsledamöterne, men tillika en underrättelse till riksråden att hålla sig beredda att svara, »hvar och en för sig», i de fall, der de till besluten bidragit. Tillika bestämdes, att de aflidnes arfvingar äfven borde ansvara – och så voro nu alla de tre tvistiga frågorna afgjorda. Konungen ändrade dock så till vida ständernas beslut, att han befalte, det underrättelsen skulle afgå till regeringsledamöterne så väl som till rådet, och derefter stämningen till hvar och en särskildt, hvarigenom rådet indrogs i rättegången, men dock med det förbehåll, hvilket riksråden ifrigt yrkat, att hvar och en skulle få svara särskildt för sig.
I följd af konungens befallning voro sålunda regeringsledamöterne och rådet lika hotade, hvilket hastigt befordrade enighet dem emellan, och på de första försöken att undandraga sig den fruktade domstolen följde den djupaste ödmjukhet. Täta sammankomster höllos så väl i rådet som mellan de tilltalade enskildt, och slutet blef att fyra till konungen stälda böneskrifter uppsattes, en af regeringsledamöterna, en af riksråden, en af de aflidne regeringsledamöternes och en af de aflidne riksrådens arfvingar, hvilka böneskrifter konungen mottog kort före jul. Han återvände nu för ett par veckor till hufvudstaden, visade mycken vänlighet mot rådet och utfärdade den 7 Januari 1681 ett bref till kommissionen, hvari han, med bifall till rådets anhållan, befalte, att de anmärkningar, hvartill skäl förefunnes, skulle uppsättas och meddelas hvarje af de instämde herrarne särskildt, hvarefter desse hade att inom sex veckor afgifva hvar och en sin förklaring.
Från en vanlig rättegång var förfaringssättet sålunda förvandladt till likhet med ett anmärkningsmål, och i följd häraf kände de tilltalade sina farhågor betydligt lättade, men glädjen häröfver varade ej länge. Tilas, en af åklagarne, afreste till Kungsör att föredraga anmärkningarna inför konungen, som gillade de flesta deribland, och, på åklagarens framställning om den oerhörda tidsutdrägt, som skulle uppkomma genom utarbetandet av särskilda anmärkningar mot hvar och en af de ansvarsskyldige, befalte konungen nu, att anmärkningsskriften skulle, »såsom ett helt», meddelas samteliga regerings- och rådsledamöterne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
