Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Carl XI enväldig. Förmyndare-räfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom sålunda det förvända rättegångssätt påbjöds, att hvar och en af de tilltalade skulle sjelf i rådsprotokollen uppsöka hvad som kunde läggas honom till last och således likasom anklaga sig sjelf. Tillika förklarade konungen, att arfvingarne skulle ansvara för sina fäders beslut.
Åklagarnes anmärkningar innefattades sålunda i en enda skrift, som, jemte utförliga bilagor, aflemnades i rådet den 7 Febr. Den väckte stor bestörtning hos rådet, som efter många öfverläggningar beslöt en ny böneskrift, med anförande af alla de skäl, som talade emot ett så ovanligt rättegångssätt, och med begäran att konungens första beslut måtte blifva beståndande, hvilken böneskrift uppsattes af riksdrotsen och afläts den 16 Febr., men hvarå följde ett bestämdt afslag. För de tilltalade återstod sålunda endast att afgifva sina förklaringar, hvilka inkommo under senare hälften af April, hvarefter kommissionens egentliga arbete begynte. Den var ingalunda enig inom sig. För en mildare uppfattning röstade de fleste ledamöterna af adeln och presteståndet, synnerligast Axel Stålarm, Ulf Bonde, Bengt Sparre, Christofer Gyllengrip, biskop Wallerius och professorn Skunk, jemte några af borgareståndet; för en strängare åter Conrad Gyllenstierna, Grass, Örneklou, åtskilliga bland borgarena och alla bönderne. Assessor Parmander, bland borgerskapets ledamöter, yrkade på sträng regelbundenhet i formerna, men för öfrigt på mildare domslut, och Fabian Wrede, bland adeln, höll vanligen en medelväg.
I de inkomna förklaringarna förekommo flera invändningar mot domstolens behörighet, men dessa blefvo genast underkända. Arbetet blef emellertid så tungt för de båda åklagarne, att konungen den 14 Maj förordnade en tredje, assessorn i kammarrevisionen Jacob Gyllenborg, som snart blef den egentliga själen i den stora kommissionen och satte vida mer fart än förut i dess förhandlingar. Tillika förordnade konungen, att åklagarne borde utarbeta en anmärkningstitel i sänder, samt förklarade att de tilltalade skulle göras ansvarige endast för det som utgifvits utöfver hvad nödigt och oundgängligt varit, hvilket borde urskiljas, och att ingen af rådet borde tilltalas i en sak, som förekommit, då hans namn ej fans antecknadt i protokollet; men deremot borde riksråden ansvara, när de deltagit i beslut om donationer åt sig sjelfva, och när de utan invändning underskrifvit i regeringsledarmöternes ställe, äfvensom för hvad de bestämdt tillstyrkt och föreslagit, samt för sina beslut inom kollegierna.
Kommissionens arbete var emellertid förenadt med stora svårigheter, och det dröjde ännu flera månader innan arbetena voro ordnade och åklagarnes anmärkningar, uppstälda på det sätt konungen föreskrifvit, kunde utlemnas, med föreläggande för de tilltalade att inkomma med sina påminnelser inom den af konungen bestämda tiden, den 29 Augusti. De fleste tilltalade inkommo ock dermed, men äfven nu vidhöll riksdrotsen sin förra förklaring, att han icke underkastade sig kommissionens dom, och riksråden Knut och Gustaf Kurck, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
