Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som först ifrågakom, var en räntenedsättning, hvartill planen utvecklades af Gyllenborg och understöddes lifligt af landtmarskalken. Den gick ut derpå, att skilnaden mellan den ursprungliga räntan och den, som nu bestämdes, skulle beräknas såsom en af staten gjord afbetalning å kapitalet. Denna plan innefattade således både en räntenedsättning och en amortering samt var så mycket obilligare, som något val icke medgafs fordringsegaren att antingen ingå på denna räntenedsättnings- och amorteringsåtgärd eller återfå sitt kapital, utan han skulle helt enkelt få underkasta sig gäldenärens godtfinnande.
Förslaget väckte också mycket motstånd och framkallade ganska lifliga öfverläggningar inom utskottet. Det försvarades med stor skicklighet af landtmarskalken, af Gyllenborg och af Lindhjelm, som medgåfvo, att den föreslagna åtgärden innebar, i allmänhet betraktad, en orättvisa, men nöden vore nu tvingande. För hela samhällets trefnad vore skuldbördans lättande ett oundgängligt vilkor. Sådant kunde icke ske utan uppoffringar för enskilde, men om samhällskroppen är sjuk, måste den botas, äfven om en eller annan af de särskilda lemmarna deraf skulle lida. Man kunde ock med skäl påstå, att det allmänna egde i hvarje enskild egendom en viss högre rätt, derföre att på det helas välgång berodde hvarje enskilds trefnad. Det vore för öfrigt bättre äfven för fordringsegaren att få lägre ränta, jemte afbetalning å kapitalet, än att, i följd af bristande tillgångar, hvarken få kapital eller ränta. Flere af statens fordringsegare hade ock betingat sig oskäligt hög ränta och borde sålunda rättvisligen få den nedsatt.
Å andra sidan åberopades de ingångna aftalens helgd. Kunde staten icke fullgöra sina ingångna förbindelser, så borde en förlikning tillvägabringas genom frivillig öfverenskommelse med fordringsegarne, icke genom tvång. Ville man nedsätta räntan, borde det ske för den kommande tiden, icke för den redan förflutna.
Dessa inkast kunde ur rättvisans och laglighetens synpunkt svårligen vederläggas, men nöden blef här lag, och då förslagets motståndare icke kunde uppgifva något bättre sätt att minska statsskulden, stannade, efter många strider, utskottet vid den mening, att de pantförskrifna godsens ränta skulle tillfalla innehafvarne, men af denna ränta endast fem procent räknas såsom intresse å lånesumman, dock efter kronovärderingen, och det öfriga afräknas på kapitalet. Å det så minskade kapitalet skulle följande året lika intresse beräknas och dermed fortsättas, till dess kapitalet vore till fullo guldet, hvarefter godset hemfölle till kronan. För den kommande tiden skulle beräknas samma intresse, som banken gaf. Ingen efterräkning skulle ega rum. För fruktbara kapital skulle intresset beräknas till sex procent och hvad derutöfver erhållits afgå på kapitalet, tills detta vore återbetaldt.
I detta skick inkom utskottets förslag till stånden. Innan det föredrogs å riddarhuset, fingo der närvarande pantinnehafvare sig emellan rådgöra derom. Efter en stunds rådplägning förklarade friherre Axel Sparre, å deras vägnar, att de ej ville undandraga sig att afstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
