Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pantegodsen på det sätt utskottet föreslagit, men att det måtte anses hafva skett genom deras eget fria begifvande, utan att andra stånd deröfver röstade, samt att, då månge bland dem sålunda komme att mista all sin egendom, konungen måtte med nåd ihågkomma de fattiga. Genom denna förklaring ansågs den föreslagna åtgärden vara medgifven af pantinnehafvarne, ehuru blott ett ringa antal af dessa voro tillstädes och dessa ingalunda hade någon fullmakt att tala för de öfriga. Förslaget bifölls härefter af adeln, dock med anhållan af dess närvarande ledamöter att härefter vara fria från ytterligare efterräkningar och få »sitta säkra i den ringa egendom de kunde hafva qvar». De öfriga stånden gjorde ingen svårighet vid att bifalla detsamma, och så anmäldes det hos konungen, som den 29 Oktober utfärdade en resolution, angående pantegodsens inlösande och gäldens afbördande, innefattande åtskilliga lindringar i det beslut ständerna fattat.
Adelns vid beslutet om pantegodsen uttryckta förhoppning att dermed vara fri från ytterligare anspråk å kronans sida blef ej af lång varaktighet, ty redan tre dagar efter detta besluts fattande kom till riddarhuset en kunglig proposition, med begäran om adelns förklaring, huruvida köpare af kronogods borde anses berättigade till andra räntor, än de som blifvit nämnda i köpebrefven och köpeuträkningarna, samt huruvida icke den lösningsrätt till gods, belägna å förbjuden ort, som redan blifvit kronan tillagd, borde utsträckas till köp och byten äfven före 1632. Framställningens förra del hade goda skäl för sig, då den, som köpt ett kronogods, icke borde kunna anses lagligen berättigad att uppbära de räntor, som senare blifvit jorden i allmänhet åsatta derigenom att vissa bevillningar öfvergått till ständiga räntor; men skulle dessa uppburna räntor nu återkräfvas, så blefve det för många ytterst känbart. Ännu mera hotande var dock senare delen af den kungliga propositionen, som innebar en rubbning i en mer än femtioårig besittningsrätt. Båda delarne biföllos emellertid af adeln utan motstånd, endast med en anhållan till konungen, att han ville låta det förblifva vid den i reduktionsstadgan bestämda tiden, samt att, om tredje person köpt sådant gods förr, än beslutet att orten vore omistande blifvit kungjordt, han måtte få ersättning för den kostnad, som derå blifvit nedlagd, och att, om ett gods ej vore särdeles nödvändigt för kronan, det måtte få utbytas mot annan egendom. För de oköpta räntorna ville godsens innehafvare godvilligt gifva kronan ersättning, under anhållan att icke belastas med någon efterräkning. Konungen lofvade ock i sitt svar, att ingen efterräkning skulle ega rum. I afseende å sättet för godtgörelse af oköpta räntor biföll konungen deras ersättande med andra räntor af arfvegods eller behållna köpegods, eller, derest tillgångar härtill saknades, deras utgörande till kronan, sådana de voro, till dess slutlig uppgörelse kunde ske. I fråga om inlösningstiden af gods å förbjuden ort ville konungen icke binda sig händerna, men lofvade innehafvarne att genom denna inlösen lida så litet intrång som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
