Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I andra akten är det himmelska konsistorium samladt. Gud Fader presiderar och har på sin venstra sida Freden, Enigheten, Vänligheten, Nåden, Mildheten, Långmodigheten, Godheten, Saktmodigheten, Allsmäktigheten, samt på den högra Rättfärdigheten, Strängheten, Stadigheten, Heligheten och Sanningen. De anklagade, Adam och Eva, med sin advokat, »menskliga slägtets Eländighet», samt anklagaren Lucifer, äro äfven tillstädes, och rättegången fortgår under denna och de följande akterna, hvarvid konsistorieledamöterne å Guds Faders venstra sida fälla förböner för de anklagade, medan de på högra sidan, och i synnerhet Rättfärdigheten, visa sig mindre benägna. Slutligen föreslår Visheten, att Guds Son skall låta sig födas af en jungfru för att blifva menniska och offra sig för menniskornas frälsning, hvartill Sonen förklarar sig villig, sedan hela venstra sidan af det himmelska konsistorium derom bönfallit. Fadern samtycker och de anklagade betyga sin tacksamhet. Styckets författare, Petrus Carstenius, som, när det skrefs, var skolrektor i Wiborg samt sedermera der blef teologie lektor och domprost, tyckes icke stått i synnerligt anseende å högre ort, ty då han vid jubelfesten 1693 anhöll hos Carl XI att blifva förklarad för teologie doktor, fick han till svar, att, om han icke vid någon akademi ville aflägga de föreskrifna profven, kunde han vänta till nästa jubelfest. Carstenius, som fann denna hundraåriga väntan något för lång, gjorde ett nytt försök hos Carl XII, men med lika liten framgång.
För öfrigt utgöras de skoldramatiska företeelserna från denna tid endast af öfversättningar.
Detta slags dramatik började likväl mer och mer komma ur bruk. Hofvet och de högre samhällsklasserna hade redan under Christinas regering förlorat smaken derför, och äfven den större allmänheten fick genom de närmare detta århundradets slut hit inkomna utländska teater trupperna ett helt annat begrepp om skådespel. Äfven vid undervisningsverken hade den franska dramatiska smaken börjat sprida sig, och redan 1665 hade Urban Hjärne, hvilken vi här ofvan omnämnt såsom en af den tidens mest framstående vetenskapsmän, författat ett sorgespel i 5 handlingar, kalladt Rosimunda, i hvilket den förut vanligen begagnade knittelversen var fullkomligt öfvergifven och i stället omvexlande metriska versarter begagnade samt i öfrigt en inverkan af den dåvarande franska tragikomedien tydligt röjer sig, ehuru visserligen ännu åtskilligt af medeltids-traditionerna der qvarstår. Konungen fann sig så road af detta skådespel, att han ännu ett halft år före sin död talade med Hjärne, som då var hans lifmedikus, om det nöje det skänkt honom.
Till denna tids hof-dramatik hörer för öfrigt en dramatisering af Stjernhjelms lärodikt Hercules, under titel: »Herculis vägeval». Den gafs för Carl XI 1669 och var författad af Stjernhjelm i förening med Samuel Columbus. Dramatiseringen är för öfrigt icke särdeles konstig. Man återfinner i dramen samma långa tal, som i lärodikten hållas af Lustan och Dygden, hvilka i dramen utsägas dels af dem sjelfva, dels af deras sällskap. För öfrigt börjar och slutar stycket med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
